Direkt efter att jag kommit in i ankomsthallen på Vilnius flygplats ser jag en bankomat. ”Bäst att ta ut 100 euro direkt” tänker jag, för bussresan till centrum och de första utgifterna. Jag granskar sedlarna som kommer ut, för att se vilka valörer jag fått. Lite blandat, så bra! Bussen kostar bara 1 euro, så jag får växla en sedel direkt. I vandrarhemmets reception betalar jag resterande 58 euro för tre nätter, utöver den tidigare bokningsavgiften på 6 euro, och sedan blir jag visad till mitt trevliga rum och installerar mig där.

På väg ut igen stannar jag till i receptionen för att lämna min frukostbeställning och betala för den. Kanske dags att ta kortet nu, och spara på kontanterna? Men i plånboken, där kortet ska sitta, är det tomt… Jag blir helt kall. Receptionisten säger uppmuntrande att jag kanske lagt det någon annanstans, men jag förvarar ALLTID kortet på samma ställe. Jag förstår direkt hur det ligger till; det sitter kvar i bankomaten på flygplatsen. Ve och fasa… Det har aldrig hänt förut, men nu har det hänt. Är det möjligt att klara sig på 40 euro i tre dagar?

I ett kort anfall av klarsyn någon gång har jag lagt in ett telefonnummer i mobilen för att spärra bankkortet, och jag ringer det som första åtgärd. Den trevlige mannen i andra änden av luren spärrar kortet direkt, men längre än så sträcker sig inte hans utbildning. Han vet knappt var Vilnius ligger, och ännu mindre hur jag ska få tag i pengar där. Mitt kort är kopplat till Swedbank och de har ju kontor i de baltiska länderna, kanske kan det vara en lösning? Jättebra idé tycker mannen i luren, som är ivrig att få fortsätta spärra kort åt nästa kund.

Sagt och gjort, min första stadstur i Vilnius ägnas åt att hitta närmaste Swedbankkontor. Jag förklarar situationen för den unga damen i kassan, och hon är till att börja med mycket tillmötesgående och börjar knappa ivrigt på sin dator. Men hon hittar mig inte i registret, för jag har inget litauiskt konto. Nej, naturligtvis inte… Det visar sig att swedbankerna i de olika länderna visserligen har samma logotyp, men olika regelverk och databas. Hon rodnar och beklagar, men kommer med nästa idé: Western Union.

Western Union är jag bekant med sedan resan till Tanzania, även om jag aldrig behövde använda mig av dem där. De är lösningen för strandsatta backpackers, där bankomater saknas eller dit bankkonton inte når. Jag konsulterar Google och hittar ett Western Union-ombud med ett minimalt kontor bakom dörren bredvid sin ordinarie butik. Sedan ringer jag min bror som sätter in pengar via datorn, och efter en kort väntan får han en kod som jag ska lämna tillsammans med legitimation. Voila! Pengar i näven! Tjänsten kostar en del (250 kronor), men de pengarna är bara att sätta upp på drullekontot och glömma snabbt. Nu är jag redo att göra Vilnius! Inga pengar hade hunnit försvinna från mitt konto, och när jag kommer hem ligger det ett nytt bankkort i brevlådan och väntar på mig.

Lärdomar av detta:

  1. Håll ordning på kortet!!! Då blir allt så mycket enklare. Men om olyckan är framme:
  2. Ha med ett extra bankkort som förvaras på säkert ställe. Det har jag haft tidigare, på långresor, men jag har väl slappnat av på sistone. Dags att damma av säkerhetsrutinerna! Ett annat alternativ:
  3. Ha med en reskamrat som kan betala för dig. Men om jag reser ensam, som jag ofta gör, är det dags för sista livlinan:
  4. Ring en vän! …i mitt fall en hjälpsam bror, och leta sedan upp närmaste Western Union-ombud!

januari 2018