Det är morgon i Da Nang och min taxi kör fram utanför hotellet. ”Till Hoi An, tack” säger jag. Jag är fortfarande sliten efter gårdagens resa från Pakxé i Laos över bergen till Vietnams kust: 40 mil och elva timmar lång med åksjukan från helvetet, men det är bara att bita ihop. Hoi An står på programmet och det vill jag inte missa. ”Du skulle åkt dit på kvällen, när alla lyktorna är tända” säger taxichauffören.

Det är tre mil mellan städerna, och vi passerar en del risodlingar. Nyplantering pågår, medan man uppe i bergen fortfarande bränner stubb. Taxin släpper av mig i utkanten av gamla stan i Hoi An som är bil- och moppefritt; här är det gång eller cykel som gäller. Cykel-rickshaws står redo, men jag föredrar att promenera i min egen takt.

Hoi An ligger ungefär mitt i Vietnam, och är en av landets absolut främsta sevärdheter.  Staden blev utnämnd till världsarv 1999 för sin välbevarade och unika stadskärna med byggnader och struktur från 1400- till 1800-tal och en mix av influenser från bland annat Japan, Kina och senare Europa, vilket förklaras av historien som internationell handelsplats och hamn. Hoi Ans historia sträcker sig längre tillbaka än så, staden var en viktig hamn i dåvarande kungadömet Champa redan under 100-talet.

Gult är inte fult. Det har jag aldrig tyckt. Som ni ser på bilderna är gult den vanligaste färgen på husen. Gult är här ansett som en kunglig färg; en färg för lycka, stolthet och framgång. En annan mer praktisk anledning ska vara att gult inte absorberar så mycket värme, en anledning så god som någon i detta periodvis mycket heta klimat.

Hoi An är verkligen en magnifik plats; alla färgerna, de dekorerade templen och de vackert bedagade byggnaderna. Ändå är det tydligt att staden lider av den populära sevärdhetens paradox. Det är vackert, det är sevärt, det bevaras och många ur lokalbefolkningen kan få en försörjning från turismen. Samtidigt blir det lite för mycket turister, för mycket försäljare, och den inhemska befolkningen har i stort sett ha trängts ut från gamla stan av butiker, restauranger och skrädderier riktade mot turister.

I utkanten av gamla stan ligger en marknad, och den fyller säkert en praktisk funktion för lokalbefolkningen, samtidigt som den bjuder på foto-godis.

Flickorna är klädda i den traditionella dräkten Áo dài. Och på ett internationellt vis absorberade av sina telefoner.

Det förekommer väldigt lite shopping på mina resor, och en av anledningarna är att jag oftast reser med en 38-liters ryggsäck som jag tar som handbagage på flyget. Inte mycket plats över där. Men efter att ha sett bilder på de färgglada lyktorna i Hoi An har tanken mognat under en tid; en sådan vill jag ha! Det finns många butiker att välja på, och ännu flera lyktor. Beslutsångesten är stor, men jag pekar ut en mellanstor ljusgrön och en liten röd, och känner mig nöjd. Lyktorna fälls ihop i tubform för transport.

Iskaffe med kokosmjölk – mums!

Reflektion

Jag vet att jag slår in öppna dörrar när jag säger att Hoi An är värt ett besök. Själv känner jag alltid ett uns av tveksamhet när turisttrycket är så stort, men jo- det är värt det. Som mina foton visar var det ganska lugnt vid min ankomst vid tio-tiden, sedan fyllde det på betänkligt, och när de där lyktorna tänds på kvällen är det tydligen packat med folk. Så tidig ankomst för den som vill promenera i lugn och ro är ett hett tips!