Mitt första intryck av Pakxé var att det var lite skräpigt och tråkigt, och jag ångrar inte mitt val att göra en rundresa på Bolavenplatån istället för att stanna kvar inne i staden. Ändå kan jag tycka att det var synd att jag inte hann ge Pakxé en chans, för jag vet av erfarenhet att alla platser har något att erbjuda, och en provinshuvudstad i Laos kommer jag troligen aldrig att uppleva igen. En kort titt och två hotellnätter fick jag i alla fall.

Läget

Pakxé ligger i landets sydligaste provins Champasack, där floden Xe Don rinner ut i Mekongfloden. Pak betyder mynning, och Pakxé betyder alltså Xe:s mynning. Här finns också en av landets broar över Mekong: Lao-Nippon Bridge, byggd med hjälp från Japan och en av de vägar som leder till Thailand.

Xe Don på väg att förenas med Mekong

Asean Clean Tourist City – nja, de är inte riktigt där ännu…

Solnedgång över Xe Don.

Wat Luang

Stadens främsta sevärdhet låg ett stenkast från mitt hotell, och efter Bolaven-utflykten gjorde jag en snabbtur dit. Templet Wat Luang byggdes 1935, och är ett iögonfallande exempel på buddhistiskt överdåd. Det är intressant hur de buddhistiska munkarnas asketiska klädsel och leverne bryter av mot denna gyllene prålighet.

När jag gick förbi en av byggnaderna hördes ylanden som skar genom ben och märg, och jag stannade till och lyssnade.  Det var en munk som slog på en gong-gong, och traktens alla hundar hade anslutit för att yla i takt. Jag log för mig själv och mindes hur pappas jakthund gjorde detsamma när hemglassbilen var på ingång.

Pakse Hotel & Restaurant

Pakse Hotel & Restaurant är ett av Pakxés äldsta och mest centralt belägna hotell. Hotellet har dygnetruntöppen reception, en roof top restaurang, ett gym, egen souvenirbutik och egna dagsturer och en fin frukostbuffé, Jag bokade ett ”ekonomirum” för 320 kronor natten, rummet var rymligt och fint med eget badrum men vette in mot korridoren och hade endast ett blindfönster.

Restaurangen på taket erbjöd en magnifik utsikt och en meny som var att betrakta som dyr utifrån lokala förhållanden, men med svenska mått billigare än en ordinär lunchrestaurang.

Kyckling med cashewnötter, ”sticky rice” och en Beerlao.

Om jag hade spenderat en hel dag i Pakxé hade jag besökt marknaden, det regionala museet och tagit en tuktuk till andra sidan floden för att se Golden Buddha uppe på höjden. En annan dagsutflykt hade varit tempelruinen  Wat Phou, ett världsarv och Laos (mindre) motsvarighet till Angkor Wat.