Det är fotografierna av människor som blir mina favoriter bland bilderna från en resa. Korta möten, ofta utan att ens kunna kommunicera. I bilden anas ett helt liv; skillnader men framförallt likheter mellan oss människor; sorger och svårigheter, drömmar och förhoppningar. Men ofta är det svårt att fotografera människor. Det handlar om respekt och integritet. Tänk om någon helt plötsligt skulle fotografera mig, när jag kom gående på Storgatan eller stod i kön på ICA, det skulle kännas mycket konstigt. Som rik turist i ett fattigare land blir förhållandena ännu känsligare.

I några länder där jag varit har människor varit öppet avvisande till att bli fotograferade, som i delar av Tanzania, Ecuador och Bolivia. Möjligheten att fotografera kan erbjudas mot betalning. I städer som Beijing och Kyoto fotograferar många invånare själva mycket flitigt, och att fotografera blir då lättare. Att fotografera människor i en roll ter sig mer naturligt, även människor som klätt upp sig i festdräkt eller med söta barn. Det är ju bara att gå till sig själv, det är ju då kameran tas fram i ens egen familj.

Kimonoklädda damer i Kyoto, ställde villigt upp på bild.

Flicka i Quito, Ecuador. Jag frågade både henne och hennes mamma.

Så vilka är då mina strategier?

  1. Ha respekt för mina medmänniskor och känna in situationen. Jag varken är eller vill vara en dokumentärfotograf som tar bilder av människor i kris eller utsatthet. Den sortens fotografi är viktig, men inte min roll.
  2. Fråga om jag får ta ett foto. Om än språkförbistringen är total så är det bara att peka på kameran/mobilen och säga ”Photo?”. Alla förstår. Och nästan alla säger ja. Det mest högljudda och unisona nejet fick jag när jag ville fotografera pizzabagarna i köket hos Gino e Toto Sorbillo i Neapel. Jag funderar fortfarande på om de trodde jag var utsänd från maffian, livsmedelsverket eller en konkurrerande verksamhet!
  3. Fotografera mot betalning. Det där har jag haft lite moraliska funderingar kring, men landat i att om situationen känns rätt, så är det ok. Jag får ett foto, och den som behöver det tjänar en slant. Bäst är att göra upp transaktionen i förväg.
  4. Ta foton i smyg på håll. Jo, det gör jag ibland, men fortfarande med respekten i åtanke. Fungerar bäst på grupper av människor, som är upptagna med sitt.

Kvinna i Arusha i Tanzania. Jamen, kolla vikten hon har på huvudet! Bild mot betalning.

Gatans karaktärer

Många tankar kring detta ämne väcktes när jag besökte utställningen Gatans karaktärer av Claes Hillén, på Abecita Popkonst & Foto i Borås i april i år. Genialiska foton, utan något förlöjligande eller någon känsla av hopplöshet. Inte alltid smickrande, men estetiska och sanningsenliga, med viss humor. Bilderna är tagna i västerländska länder där det inte finns något kulturellt eller religiöst motstånd till att fotograferas, men ändå. Samtycke, GDPR? Hur vågar man, och vad tycker människor om att fotograferas och hamna i storbild på fotoutställning?

I början av september fick jag möjlighet att lyssna på ett intressant föredrag om Street-foto av just Claes, på Abecita i samband med hans utställning. Mitt första kulturevenemang på ett och ett halvt år, bara en sån sak! Jag kommer inte att återge föredraget, och inte heller visa hans bilder här i konkurrens med mina (se istället länk claeshillen). Ett råd tog jag till mig: Ha mod! ”Det värsta som kan hända är att du får fingret” sa Claes.

Själv kommer jag att fortsätta med min försiktiga approach, men satsar på mer mod att fråga. Då får jag nog inte fingret, utan som mest ett nej!

Wangfujing street i Beijing. Där var det möjligt att ta turistfoton, även om några satt upp skyltar att deras rostade skorpioner inte ville bli fotograferade.

Ett uppklätt gäng i Cusco, Peru. Mot betalning

Zanzibar, tagen på håll

Aprikosfestival i Kirgizistan, tagen på håll