Äntligen ett riktigt äventyr! Vad som kan definieras som ett sådant är naturligtvis högst personligt. Somliga vill inte ha några äventyr alls, andra hoppar bungyjump och en liten klick antar utmaningar som att åka skidor till Sydpolen eller cykla jorden runt på egen hand.

För mig är det två år sedan jag kände den där riktiga äventyrskänslan. Tre veckors backpacking i Sydamerika, med allt i en ryggsäck med handbagagevikt. Noggrann planering efter bästa förmåga, men ett kliv in i det okända och en viss nervositet. Under pandemitiden har kraven sänkts, och jag namngav till och med en serie inlägg på bloggen efter denna känsla: “De små äventyrens tid”. Laga mat i naturen, gå lokala vandringsleder, besöka naturreservat och kolla på bunkrar. Allt kändes som äventyr i en tid av hemmasittande, och små äventyr är verkligen inte att förakta. Men det där riktiga pirret ger de inte, speciellt inte andra vändan på samma vandringsled.

Så… vad är det nu för äventyr som jag ska ut på? Jo, jag ska upp till Lappland och vandra på egen hand. Allt föll på plats i början av sommaren, när ett inlägg från Svenska Turistföreningen dök upp i sociala medier: “10 mindre kända vandringar” varav en var Treparksmötet – en vandring genom tre nationalparker. 

Min önskan om att vandra i Norrland har legat och gnagt ett tag. Jag vill se något av den nordliga delen av vårt avlånga land, jag som varit i Sorsele som längst och det för över tjugofem år sedan. Samtidigt har jag tvekat lite efter alla rapporter om trängsel på till exempel Kungsleden, och absolut inte varit beredd att köra bil till utgångspunkten. Här var då en led som presenterades som mindre känd, det går tåg och buss dit, och jag är fullvaccinerad och frisk.

Efter mitt besök i Store Mosse nationalpark i början av juni satte jag som mål att besöka fler nationalparker i Sverige. Fem av trettio hittills, det är ett klent resultat. Min plan innefattade till en början några mer närliggande parker, men vandringen till Treparksmötet dök upp som en skänk från ovan. Tre parker i en smäll!  Vandringen går mestadels genom Padjelanta och Stora Sjöfallets nationalparker, och jag fattar att man knappast har sett Sarek genom att sätta en fot innanför gränsen. Men, i detta fall får det räknas. Dessutom kan jag bocka av världsarvet Laponia.

Att tälta hade varit mysigt, men jag tvekade inför att bära tältet i 5,7 mil, plus att prognosen visar regn. Så fjällstugor är bokade, ryggsäcken är packad med varma och regntäta kläder och mat för fyra-fem dagar, jag har övat på kompassen och läst på om fjällsäkerhet.

Ingressbilden är från en dagsvandring vid Grövelsjön 2009, en av få upplevelser jag kan relatera till i detta fall. En annan är min nio dagar långa vandring på Korsika. Den efterlängtade nervositeten inför en okänd utmaning är på plats!

GR20, Korsika 2017

Från Korsikavandringen hämtar jag min matinspiration. Frukost: nescafé, rågbröd och mjukost. Middag: makaroner och ölkorv, couscous med torkade grönsaker, nudlar och oliver. Olivolja, kryddor och parmesan att pimpa maten med. Nötter och choklad som energitillskott och denna gång även torrsoppor att förbereda på morgonen till lunch.