Ända sedan jag knäckte gåtan med bokstäverna som sexåring så har jag älskat att läsa. Innan dess älskade jag när någon läste för mig, men jag insåg snart fördelarna med att ta kontroll över läsandet själv. Jag plöjde mig igenom böckerna av Astrid Lindgren, böckerna om Narnia, Wahlströms ungdomsböcker och hästböcker… hästböcker i travar.

Hästböckerna har vandrat vidare men Astrid finns kvar – Pippiboken var en present på min sexårsdag

Jag har diffusa minnen av vad jag läste i glappet mellan hästböcker och klassiker, mellan barn och vuxen. Dagens stora utbud av fantasy och vampyr-romaner existerade ju inte på den tiden. Gjorde jag verkligen ett stort språng direkt från Kitty-böckerna till Selma Lagerlöf? Jag kan dra mig till minnes Jules Verne, Tolkien, E. Nesbit och böcker som Den långa flykten och Rötter, innan jag gick vidare till klassiker skrivna av John Steinbeck, George Orwell, Ernest Hemingway, Franz Kafka, Albert Camus, Halldor Kiljan Laxness, Selma Lagerlöf och Sigrid Undset.

Jag läste mig grundligt igenom stora delar av den svenska äldre litteraturen: Jan Fridegård, Vilhelm Moberg, Sven Edvin Salje, Sven Deblanc, Stig Claesson, Per Anders Fogelström, Moa Martinsson och de mindre kända Tora Dahl och Helga Bergwall. En något senare författare som jag läst och gillat genom alla år är Vibeke Olsson. Hennes fantastiska debut som 15-åring: Ulrike och kriget och Ulrike och freden, alla hennes böcker som utspelar sig i Romarriket och på senare år serien om Bricken på Svartvik, ur den svenska historien.

Några av klassikerna

Efter de svenska klassikerna var det dags att ge sig ut i världen. Jag upptäckte Joyce Carol Oates, Paul Auster och senare även hans fru Siri Hustvedt. Gav mig ut i ännu vidare svängar i världen, till Sydamerika, Afrika och Asien.  Läste Gabriel Garcia Marquez, Mario Vargas Llosa, Isabel Allende, Arundhati Roy, Buchi Emecheta, Wole Soyinka, Chinua Achebe, Naguib Mahfouz, Vikram Seth (kämpade med hans över tusen sidor tjocka mastodont En lämplig ung man). Problemet med flera av de icke-europeiska författarna jag läst är att det kan vara svårt att memorera deras namn, men de flesta finns i min bokhylla för stavningskontroll. En annan gruppering jag gör när jag inventerar min bokhylla är böcker skrivna av första eller andra generationens invandrare med tema främlingskap/anpassning: Andreï Makine (gillar speciellt Musiken i ett liv), Zadie Smith, Hanif Kureishi, Rohinton Mistry, Faïsa Guène och Jhumpa Lahiri. Här bör naturligtvis även Sveriges Jonas Hassen Khemiri nämnas – Ett öga rött är briljant.

Under senare år har jag uppskattat till exempel Jonathan Safran Foer, Maryse Condé, Aravind Adiga, Colson Whitehead och Haruki Murakami. Jag läste Murakamis Norwegian wood för många år sedan och den var ju ganska ”normal”, men  IQ84… expect the unexpected! Jag tyckte mycket om Sofi Oksanens Utrensning och Anne B Ragdes Berlinerpopplarna. Jag läser Jonathan Franzen, Elizabeth Strout och Richard Yates… Åh, jag älskar dessa skildringar av desillusionerade medelmåttiga medelålders medelklassmänniskor, utan att vilja göra någon djupare analys av orsaken. Bland svenska författare och böcker Lena Andersson, Marie Hermansson ( till exempel Musselstranden) och Patrik Svenssons Ålevangeliet, en unik och helt fantastisk bok.

Några hyllplan i pocketbokhyllan

Jag brukar ge nykläckta Nobelpristagare i litteratur en chans, om jag inte redan läst dem. Alice Munro var en favorit redan tidigare,  jag gillade Olga Tokarczuk, Svetlana Aleksijevitj, Kazuo Ishiguro, Orhan Pamuk och J M Coetzee, medan Hertha Müller var svår och Elfriede Jelinek mer än vad jag mäktade med. Jag tycker mycket om noveller. Några favoritförfattare är Alice Munro som nämndes ovan, Chimamanda Ngozi Adichie (som skrivit några utmärkta romaner men även novellsamlingen Det där som nästan kväver dig) och Jhumpa Lahiri. Hennes En temporär historia ur samlingen Den indiske tolken knockade mig totalt.  Norska Ingvild H. Rishøi håller samma klass i Vinternoveller.

Jag har i stort sett tröttnat på att läsa deckare, även om det finns författare som jag tycker om, till exempel Arnaldur Indridason, Peter Robinson, Ingrid Hedström och Jussi Adler-Olsen.  Jag läser kanske två deckare om året och de fångar mig definitivt, men ger mig också en bitter eftersmak av de intrikata turerna kring våld och död. Nyligen läste jag dock Stina Jackson – Ödesmark, som var en fantastisk mångbottnad historia som var placerad i bibliotekets deckarhylla.

Tidigare lade jag aldrig ifrån mig en bok som jag påbörjat, hur dålig eller ointressant jag än tyckte att den var. Mitt knep var istället att öka farten för att komma igenom eländet fortast möjligt. Jag läser vanligtvis ganska snabbt, men om jag slarvläser så scannar jag igenom sidorna i en rasande fart… och är det riktigt illa kan jag ta till extrema åtgärder; att endast scanna högersidorna för att få en bild av vad det handlar om och ta mig till slutet. Barbariskt, eller hur? Här har det skett ett trendbrott. Jag har börjat lägga ifrån mig de få böcker som jag känt en stark motvilja mot. Det finns så många bra böcker och så lite tid.

För några år sedan hade jag en svacka i läsandet. Så pass allvarlig att jag kände mig tvingad att sätta upp ett mål för mig själv: att läsa minst tjugofyra böcker om året, alltså ett snitt på två i månaden. De två senaste åren har jag överträffat målet genom att läsa trettiofem böcker per år, och i år är jag på väg att spränga vallen totalt. Arton böcker före mars månads utgång! Jag kör på så länge inspirationen finns!

På gång just nu – fyra lästa och fyra på tur