Kulturfyllt Stockholmsbesök

Stockholm har alltid mycket att erbjuda: konserter och andra evenemang, utställningar och sevärdheter. En del som jag ännu inte hunnit se, och några jag kan se om. Det här är vad jag upplevde vid mitt senaste besök.

Skogskyrkogården

Äntligen blev det av! Ett besök på Skogskyrkogården i Enskede; ett av Sveriges femton världsarv utsedda av UNESCO. Det är obegripligt att jag inte kommit iväg tidigare, bara nio hållplatser och en kvarts restid från Stockholms Centralstation. Nåväl, bättre sent än aldrig.

Vädret var gråmulet och råkallt, men Skogskyrkogårdens storslagenhet, strama arkitektur och skulpturala trädplanteringar gjorde sig bra under de förutsättningarna. Skogskyrkogården skapades under åren 1917-1940 av arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Vördnad var känslan jag fick när jag vandrade genom området, för begravningsplatsen som sådan men också för det genomtänkta konstverket; från byggnader och parkanläggning till minsta detalj som vattenkranar och dörrhandtag.

Monumenthallen framför Heliga korsets kapell

Uppståndelsekapellet

vattenpost

Almhöjden

Nordbor – Nordiska Museet

Det var många år sedan jag besökte Nordiska museet senast. Nu lockades jag dit av deras nya historieutställning Nordbor, som öppnade i februari 2024 och kommer att vara kvar tills vidare – troligen gott om tid att se den alltså. Utställningen fyller hela översta våningen i den pampiga byggnaden, och följer en tidslinje från 1500-tal till 1900-tal och nutid. Dekoren är oerhört snygg, och de välfyllda montrarna med föremål ur samlingarna har kompletterats med pekskärmar där man kan läsa mer. Det bästa var skärmarna med olika korta filmatiseringar där skådespelare gav röst åt människor i historien, utifrån brev, dagböcker och andra dokument ur museets arkiv. Något förvirrande var att utställningen säger sig handla om människor och liv i Norden, men det var svårt att hitta något innehåll som härrörde från platser eller människor utanför Sverige eller Sápmi. Det hela är i alla fall klart sevärt, och kan ses som ett komplement till SVT:s stora satsning Historien om Sverige.

Nordiska museet

En bit av 1800-talet

…och min barndom har redan hamnat på museum

Harriet Backer – Nationalmuseum

Nationalmuseum har jag besökt några gånger under senare år, och en anledning utöver konsten är Restaurang Nationalmuseum. Restaurangen drivs av krögaren Fredrik Eriksson, och jag passade på att avnjuta en fantastisk måltid innan jag gav mig i kast med utställningen. Museipromenader kräver bra bränsle!

Just nu visas den norska sekelskifteskonstnären Harriet Backer (1845-1932). Hon benämns som kolorist, impressionist och skicklig skildrare av ljus och interiörer, och hennes tavlor är verkligen vackra och behagliga. Medan många kvinnliga konstnärer runt förra sekelskiftet förbisågs och har fått uppmärksamhet först på senare år, så rönte Harriet Backer stor berömmelse och framgång redan under sin livstid. Men hon målade noggrant och långsamt, och för att säkra sin inkomst startade hon därför en konstskola. En kvinna som undervisade män, det var uppseendeväckande vid denna tid! Utställningen pågår till den 18 augusti 2024.

Nationalmuseums pampiga trapphall

Harriet Backer: Vid lampljus -1890

Harriet Backer: Barndop i Tanum kyrka – 1892

Bright & Black

Sist men inte minst – den egentliga orsaken till att jag åkte till Stockholm just fredagen den 8 mars: Bright & Black, en konsert med en symfoniorkester som spelar Heavy Metal. Direkt när jag hörde talas om detta kände jag att det var något för mig. Jag har nämligen sedan länge konstaterat att dessa två musikstilar, klassisk musik och hårdrock, har flera beröringspunkter: det är tryck och tyngd i musiken! Konserten hölls på Filadelfia Convention Center nära S:t Eriksplan i Stockholm, och publiken var minst sagt blandad; från hårdrockare till kulturtanter. Trots att mitt utseende lutar åt kulturtant så är jag faktiskt en hybrid mellan dessa två.

Musikprojektet är ett Östersjösamarbete: dirigenten Kristjan Järvi med rötter i Estland, solist och cellist Eicca Toppinen från Finland, musik skriven av bland annat svenskar från metalbanden Opeth, Entombed, Watain och Meshuggah. Och så Baltic Sea Philharmonic som har representanter från vartenda land runt Östersjön plus Norge.

Konserten var en adrenalinfylld käftsmäll och en musikalisk energiinjektion! Jag har varit på ett ansenligt antal klassiska konserter genom åren, och vet att de brukar vara ganska strama tillställningar både för musikanter och publik. Här fick orkestern släppa loss, och några headbangade så att jag befarade att deras hår skulle snärja in sig i både strängar och stråkar. Jag hade plats på andra raden och hamnade två meter framför solisten Eicca Toppinen, som är klassiskt skolad cellist med eget cellohårdrocksband: Apocalyptica. Dirigenten Kristjan Järvi hade skippat taktpinnen och höll istället takten med en trumma, som en nåjd i extas. Kristjan har förresten att brås på, hans pappa Neeme Järvi var legendarisk och karismatisk chefsdirigent för Göteborgssymfonikerna i över tjugo års tid (dock utan trumma).

När publiken lämnade konsertsalen såg vi alla upprymda ut, av känslan av att ha upplevt något nytt, stort och unikt. Ja, några av de äldsta kulturtanterna och -farbröderna såg kanske lite chockade ut, men ändå glada. Detta var Bright & Blacks andra konsert någonsin, den första hölls i Tallinn dagen före, och efter Stockholm återstår Berlin och Tokyo detta år. Men det kommer förhoppningsvis fler tillfällen att se denna mäktiga mix av musikstilar.