Under två års tid var det rena öknen på konsertfronten. Så tråkigt, för jag älskar musik och allra mest att uppleva den live för en påfyllning av energi. Så skönt att det är igång igen! Jag startade faktiskt inte förrän andra halvåret, men nu när året närmar sig sitt slut räknar jag in åtminstone sex konserter med väldigt blandade musikstilar: artister med en ålder från 30 till 82, från USA till Mongoliet, från jojk till strupsång! Mitt problem som recensent är troligen att jag är alldeles för positiv och sällan kritisk, men här är mina alldeles egna recensioner och reflektioner:

Maxida Märak

8 juli i Hermans Lada
Hermans Lada är ett mysigt ställe på landsbygden utanför samhället Dalum, norr om Ulricehamn. På somrarna anordnar de småskaliga konserter med svenska artister, hög kvalitet på musiken och ganska höga biljettpriser. Jag fastnade för Maxida Märak i årets utbud utan att ha hört hennes musik tidigare, och dottern nappade på mitt erbjudande om att hänga på med en rad entusiastiska emojis. Maxida är född 1988 och av samiskt ursprung, och hon är både sångerska och skådespelare.

Det var helt makalöst bra! Maxida satte nivån från första sekunden, när hon kom in genom publiken med en snabb rap och mikrofonen i högsta hugg. Med en bakgrund som feminist och människorättsaktivist fanns det ett viktigt budskap i hennes texter, vilket jag annars saknar i mycket annan rapmusik. Men konserten var väldigt varierad, det var finstämd jojk som fick ögonen att tåras, och det var covers; bland annat en kul variant av Arvingarnas låt Eloise.

Med bara ett femtiotal i publiken blev det en otroligt intim konsert. Medelåldern var ganska hög,  men jag har förstått att många i boomers-generationen faktiskt håller sig ajour med den nya svenska musiken genom att titta på Så mycket bättre, där Maxida varit med. Alla var mycket entusiastiska!
Betyg 9 av 10

Rammstein

30 juli på Ullevi
Jag hade biljetter till Rammsteinkonserten redan 2020, det blev uppskjutet till 2021 och sedan ytterligare en gång till 2022. Äntligen! Vilken kontrast; från 50 i publiken till 65 000 (och det med konserter tre dagar i rad).

Denna gång såldes biljetter till främsta avdelningen: ”Feuer zone” till ett högre pris, och jag valde det näst bästa: att ställa mig främst i nästa avdelning. Elden värmde gott ändå, både från scen och från pylonerna bakom oss. För mig är en Rammsteinkonsert mest ett helgalet event, och som sådant helt unikt i sitt slag. Blixtar och dunder, eld och fyrverkerier och till detta en tung basgång som en matta över hela tillställningen. Hela Ullevi stod i brand; som ett Harmagedon i Götet!

Jo, det var en häftig upplevelse. Men konserten var väldigt lik den jag såg 2019, och när tyngdpunkten ligger på det visuella så infinner sig känslan av att det är en repris. Fast en väldigt bra repris.
Betyg 7 av 10

Tom Jones

5 augusti på Liseberg
Jag lyssnade på Suzanne Vega i Amsterdam år 2010, och den gången sjöng Tom Jones i lokalen bredvid. När Liseberg släppte sitt konsertprogram för året och han var med tänkte jag att det var dags att komma närmare än så, karl är ju ändå en legend. Och 82 år gammal, chanserna att se honom bör vara räknade.

Jag blev imponerad. Visserligen satt han ner under nästan hela konserten, men han hade rösten, karisman och glimten i ögat kvar. Han hade dessutom väldigt duktiga musiker med, och en riktigt snygg visuell show. Och en repertoar från mitten av 60-talet fram till senast albumet ”Surrounded  by time” från 2021. Nästan sextio år, respekt!

Konserten hade andra minnesvärda inslag. Som vädret. Det regnade oavbrutet från början till slutet, stundtals ösregn. Jag hade en tunn regnjacka med en regnponcho över men blev ändå dyngsur in på bara kroppen. Trots detta var stämningen god, förutom mot några personer som tyckte det var en bra idé att smälla upp stora paraplyer mitt i publiken. En kvinna försökte med vad jag förstått är ett klassiskt inslag på Tom Jones-konserter: att kasta upp ett par trosor på scenen. Lite pinsamt och lite rörande… men det är dålig flygkraft i ett par röda spetstrosor i ösregn och med ett säkerhetsavstånd mellan publik och scen, och de landade nesligt nedanför scenen.
Betyg 6 av 10

Regnigaste konserten i mannaminne

Clutch

26 augusti på Liseberg
Några veckor senare var jag tillbaka på Liseberg, nu i sol och en värme som höll sig under hela kvällen. Bandet som spelade hette Clutch; tung rock från Maryland, USA. Bra tryck.

Jag kunde inte låta bli att jämföra med Rammstein, vars show handlar mycket om scenkostymer, dramatik, pyroteknik, ja – en stor dos teater helt enkelt. Killarna i Clutch hade dragit på sig ett par jeans, en skjorta eller tröja som kunde varit köpta i Ullared, och gav järnet på scen utan några konstigheter. Jag tycker absolut om båda banden och är för en mångfald, men det var något väldigt tilltalande i enkelheten. Rock on, Clutch!
Betyg 7 av 10

Porcupine Tree

28 oktober i Globen/Avicii Arena
Jag har sett det brittiska bandet Porcupine Tree två gånger tidigare: på Sweden Rock 2006 och i Trädgården, Göteborg 2007, men sedan gjorde bandet ett uppehåll på minst tretton år. Sångaren Steven Wilson körde lite solo, och jag såg honom 2019. När de påannonserade sin återkomst i slutet av förra året köpte jag en biljett direkt. Biljetten hängde löst på grund av min planerade resa till Bhutan, men när resan blev inställd var den allra bästa vinsten att jag ändå fick se mitt absoluta favoritband.

Jag älskar många typer av musik, men Porcupine Tree och deras progressiva rock är som ett exklusivt vällagrat vin; mångfacetterat, krävande, helt enkelt av högsta kvalitet. Inte så kända av allmänheten, men en stor skara entusiastiska fans. Konserten var mitt livs bästa utifrån musiken och upplevelsen. Så mycket energi, och jag stod näst längst fram vid scenen och sög in allt. Intressant var också att bandet bett om en telefonfri konsert. Jag har varit med om det tidigare, och efterlevnaden brukar vara låg. Men inte här, jag antar att Porcupine Tree har så dedikerade fans att de lyder. NOLL telefoner syntes, bland ståplatserna åtminstone. Jag tog två bilder när de tackade för sig och sa hej då men skämdes lite, eftersom jag var ensam om det. Förlåt Steven, hoppas det var ok!
Betyg 10 av 10

The HU

30 oktober i Gothenburg Film Studios
Så var det dags för årets sista konsert: The HU från Mongoliet, som jag hade tänkt se i Norge 2020. Nu dök de upp på Hisingen minsann, och jag fick sällskap av en tidigare reskamrat som också varit i Mongoliet och som gillar hårdrock; en fin kombo som jag alltså inte är ensam om! Jag funderade faktiskt lite på detta före konserten; hur ser publiken ut när ett mongoliskt hårdrocksband spelar? Nu vet jag svaret: det var den mest blandade publik jag någonsin upplevt. Det var svartklädda hårdrockare, det var tanter och farbröder (äldre än jag), det var många mongoler från Göteborgsområdet som var där och viftade med den mongoliska flaggan, det var äldre och yngre och helt enkelt vem som helst. Och vi fick uppleva något väldigt coolt och annorlunda.

Grabbarna i The HU är skolade i traditionell mongolisk musik på Mongolian State Conservatory, och spelar elektrifierade klassiska instrument som hästfela: Morin Khuur, mongolisk gitarr: Tovshuur och sången har inslag av strupsång, vilket är som gjort för heavy metal. Av detta har de alltså gjort sin alldeles egna mix: hårdrock med starka rötter i deras egna kultur. Jag älskar det! Alla älskade det! Vilket röj!
Betyg 9 av 10