Det har varit filmfestival, som alltid vid den här tiden på året. Förra året var festivalen helt digital, i år var den en hybrid. Det fanns möjlighet att se filmer på plats i Göteborg, och det fanns möjlighet att streama ett urval av filmer via TV eller dator. Samt en kombination av de båda, såklart.

Jag valde att stanna hemma. Oro för trängsel och köbildning vid insläpp, egna lågintensiva influensasymptom och en familjemedlem som testat positivt för Covid – allt talade för hemmabio. Det blev Digital Festival andra säsongen med tillgång till närmare femtio filmer, var och en under en tid av tjugofyra timmar. Jag var inte fullt lika taggad som förra året men jag kämpade på; resultatet blev trettioen filmer på elva dagar (att jämföra med fyrtio filmer på tolv dagar förra året).
Några favoriter (och något bottennapp) ur streamingutbudet listar jag under fem kategorier nedan:

Festivalpärlor

Det finns en speciell sorts filmer som jag uppskattar extra mycket på filmfestival: en bra historia i en intressant miljö, som utspelar sig i ett land som man sällan eller aldrig ser på bio annars. En sådan film var Fahra, om en ung flickas upplevelser vid utrensningar i en palestinsk by 1948. En annan var Hit the Road, en familj på roadtrip genom Iran, där slutmålet är att lämna äldste sonen som ska fly över gränsen i bergen. Festivalpärlorna håller sig oftast kring en och en halv timme.

Fahra – regi Darin J. Sallam

Hit the Road – regi Panah Panahi

Skönhet och känsla

Sedan har vi de där svulstiga filmerna, som drar iväg mot tre timmar. Vissa är plågsamt tråkiga, medan en bra sådan film gör att jag dras in i känslan. Jag iakttar, deltar, nästan som i realtid.  Japanska filmen Drive My Car var en fin upplevelse, där en röd Saab Turbo spelar en central roll. Oscarsnominerad för Bästa internationella film. Filmen What Do We See When We Look at the Sky var lika flummig som namnet antyder, men jag gillade den. Barn spelade fotboll i slow motion, folk fikade, hängde tvätt. Filmen utspelade sig i Kutaisi i Georgien, och trots att jag inte varit i just den staden “kände jag igen” Georgien.

Drive My Car – regi Ryûsuke Hamaguchi

What Do We See When We Look at the Sky – regi Alexandre Koberidze

Historielektioner

När historiska skeden skildras på film är det sällan några idylliska guldåldrar som visas, utan snarare sorg och elände. Icke desto mindre intressant, och ett bra sätt att lära. I denna kategori fanns två starka filmer: Kapten Volkonogov har rymt – en säkerhetsagent i Röda armen på 30-talet, som rymmer och söker förlåtelse hos sina offer för att undvika att hamna i helvetet. Lämna inga spår – om polske studenten Grzegorz Przemyk som 1983 slogs ihjäl i häktet av poliser, och efterspelet då kommunistregimen försökte mörka detta.

Obehag

Jag undviker vanligtvis skräckfilmer och försöker minimera obehag, men är det festival så är det. Alltså genomled jag Suspiria, en två och en halv timme lång film som presenterades med ord som ondskefull grotesk galenskap. Jag tittade på Reflection om konflikten i östra Ukraina, med några olidliga tortyrscener. En film som var jobbig men mycket bra var belgiska Playground; ämnet var mobbing och barnskådespelarna var helt fantastiska. På temat otäcka barn, grymhet och extraordinära skådespelarinsatser, kryddat med paranormala förmågor: norska De Oskyldiga. Rekommenderas för den som vill och vågar.

Reflection – regi Valentyn Vasyanovych. En grym men estetisk film.

Mys

Komedierna lyste med sin frånvaro detta år, och svärtan var desto mer omfattande. Är det pandemin som lagt sordin på stämningen? Det var bara den rumänska filmen Bad Luck Banging or Loony Porn som påannonserades som en komedi; trots detta drog jag inte på munnen en enda gång, utan vred mig snarare i plågad genans. Bättre då den svenska Så jävla easy going. Långt ifrån en komedi, men en mysig film med fina göteborgsmiljöer och lite snyftvarning på slutet. En annan fin film var Kupé nr 6, om en finsk kvinna som tar tåget till Murmansk. Den hon fick dela kupé med var Kapten Volkonogov minsann, nu som full rysk gruvarbetare. (Yuriy Borisov heter den eminente skådespelaren). Trots den fulle kupékamraten fick filmen min längtan efter ryska tågresor att väckas till liv.

Årets festivalmat

Årets matprojekt blev ett magplask. Jag gick ut hårt med Moules Frites på torsdagen, till den första belgiska filmen. Det var gott, men belgaren i filmen hade flyttat till en skotsk ö så jag borde ha ätit haggis istället. Andra dagen var temat USA och jag gjorde Mac’n’cheese som jag hört ska vara någon slags basföda för amerikaner. Snacka om intetsägande mat! Tredje dagen hade jag planerat för Ghormeh sabzi, en iransk lammgryta. Men spenat och bönor i receptet lockade inte, så jag gjorde lammgryta med aprikoser istället. Det var åtminstone gott. Till efterrätt gjorde jag japanska bananklubbor. Hur japanska de egentligen är vet jag inte, men jag åt sådana första gången på en marknad i Nagoya.  Till det internationella temat hörde också ett specialbeställt orange vin från Georgien: Kakhuri, som ett smakrikt vitt vin med lite sherrytoner. Dag fyra lade jag ner hela matprojektet och åt vad jag kände för. Det gick bra det också.

Nästa år är jag redo för Filmfestival i full skala!