Efter två år då filmfestivalen varit helt digital för min del så kunde jag äntligen vara på plats i Göteborg igen! Åtminstone för en dag. Jag och dottern var på Sverigepremiären av den svenska filmen Dogborn, i Drakens mäktiga biosalong vid Järntorget. Min festivaldag innehöll också det klassiska inslaget ”testa ny restaurang” vilket i år blev asiatisk mat; vegetarisk dim sum på Hello Monkey på Magasinsgatan. Ja, till och med festivalvädret var som det brukade, råkallt och snöglopp.

Äkta Göteborg Filmfestival-väder

Skådespelare och delar av filmteamet bakom Dogborn. Regi Isabella Carbonell, Silvana Imam i huvudrollen.

Gott gott: Green Combo på Hello Monkey

Det är med blandade känslor jag inser att jag blivit bortskämd under de senaste två åren. Digital festival är här för att stanna. Med online-passet för 280 kronor (köp tidigt-pris) har jag sett 37 filmer på 10 dagar; allt utom tre filmer och kortfilmspaketet i det digitala utbudet. Filmerna ligger ute i 24 timmar, så på helgerna har jag kunnat förskjuta schemat med en morgonfilm. De har hållit en mycket hög genomsnittlig nivå, på min femgradiga skala en tvåa, några treor, många fyror och några femmor.

Motsvarande antal på plats på festivalen hade förutom den logistiska utmaningen kostat drygt 4000 kronor i biljettpriser, och krävt att jag tagit en veckas semester. Men ändå, det är på plats som den rätta festivalkänslan infinner sig. En helg i Göteborg och resten digitalt får bli det nya konceptet. Om jag inte storsatsar och anmäler mig som volontär igen, som 2005 och 2006. Det är ett roligt minne!

På en flod i Vietnam: Glorious Ashes – regi Bui Thac Chuyen

Årets land – Frankrike

Frankrike hade fem filmer med i det digitala utbudet. Söndagen bjöd på de två bästa: Madeleine och taxichauffören med beskrivningen ”Sur taxichaufför kör varm, pratglad 92-åring genom ett sjudande Paris i livsbejakande film” och Kompromat: ”fransk diplomat blir måltavla för den ryska säkerhetstjänsten i fängslande thriller baserad på verkliga händelser” (utspelar sig i Ryssland). Frankrike var dessutom medproducenter i ytterligare tolv filmer från andra länder.

Årets ickeländer var Ryssland och Kina. Dessa två länder brukar alltid vara säkra kort i programmet, men detta år – inte en film. Jag är inte säker på hur det ligger till med Kina, en film av min favoritregissör Zhang Yimou: En sekund av lycka har just släppts på svenska biografer, men hur det ligger till med Ryssland tror jag mig förstå. Det görs ingen regimkritisk film, ryska filmer släpps inte ut på festivaler och/eller är inte önskade. Så sent som förra året såg jag Kapten Volkonogov har rymt, om NKVD:s terrorstyre på 30-talet. Jag tycker att det är viktigt att få se ryska filmer om Ryssland, och inte vara utlämnad åt andra länders bild. Så sorgligt att de uteblir, bland all annan sorglighet.

Franska Hélène på besök i en norsk fjord: Hélène & Mathieu – regi Emily Atef

Årets omvändelse – Animerat

Jag har aldrig varit så förtjust i animerad film eller tecknade serier, och närmade mig alltså de två animerade filmerna i onlineutbudet med viss tveksamhet. Jag ger mig! Den första: Aurora’s Sunrise (regi Inna Sahakyan) var en av festivalens allra bästa filmer. Den sanna berättelsen om Aurora Mardiganian som under mycket svåra förhållanden flydde folkmordet i Armenien runt 1915, kom till USA och blev stumfilmsstjärna i filmen om hennes eget liv. Den ypperliga animationen varvas med fragment från stumfilmen och bitar av gamla intervjuer med Aurora själv, som dog 1994. En fantastisk film!

Ändå var jag lite inne på att välja bort nästa animerade film: Blind Willow, Sleeping Woman (regi Pierre Földes) av tidsskäl, men när jag läste att filmen baserades på Haruki Murakami-noveller så var jag tvungen att se. Vackert, galet, drömskt. Som på bilden: den nedtryckte revisorn får hjälp av Frog att ordna upp sitt liv.

Blind Willow, Sleeping Woman

Årets snyggaste dekor

Filmen L’Immensita (regi Emaniele Crialese) var en av de jag gav fyra i betyg, och en av flera filmer i utbudet som hade exceptionellt bra barnskådespelare. Men ingen annan film hade så otroligt fina interiörer: en 70-talslägenhet i Italien med breda loungesoffor, stormönstrade tapeter, färg och form, och så supersnygga Penelope Cruz i supersnygga 70-talskläder. Estetik på hög nivå, med en bra historia i grunden.

Galet snygga 70-talsinteriörer i italienska L’Immensita

Bästa filmerna

Sist men inte minst; vilka var då mina favoritfilmer av de jag såg? Jag har redan nämnt Aurora’s Sunrise, den ligger definitivt i topp. Övriga på topp-5 är:

Fucking Bornholm – regi Anna Kazejak. Två polska familjer drar på husvagnssemester till Bornholm och konflikterna rullar upp, den ena jobbigare än den andra. Snygg mörk komedi.

Driving Mum – regi Hilmar Oddsson. Svartvit film om en annorlunda och absurd roadtrip genom det karga Island… ja, ännu en snygg mörk komedi, med sorgsen grundton.

Unruly– regi Malou Reymann. Dansk storfilm som utspelar sig på 30-talet. Gripande med verklighetsbakgrund, om en tid då ”oregerliga” unga kvinnor sattes på institution, blev fråntagna sina barn och i många fall steriliserade.

Den blå kaftanen– regi Maryam Touzani, från Marocko. Utan konkurrens högsta plats på min prispall. Vacker, gripande; en kärleksfilm som visar att kärleken kommer i många olika former, och där även kärleken till hantverket har en stor roll. Den här filmen röstade publiken fram till vinnare av Dragon Award Best International Film, så välförtjänt och självklart. Gå och se!

Den blå kaftanen

Driving Mum