Blå Jungfrun lockar som en av de mest spännande av nationalparkerna: en isolerad, karg och obebodd granitö mitt ute i Kalmarsund. Ön som hette Blåkulla en gång i tiden, och som verkligen ansågs vara den beryktade samlingsplatsen för häxor.

Båtbolaget Solkustturer trafikerar sträckan från Oskarshamn (och från Byxelkrok på Öland), men ön är utsatt för väder och vind och inga bryggor finns, och bolaget upplyser på sin hemsida om att många turer blir inställda. Detta inträffade vid årets första tur 28 maj (2022), och vi åker därmed på årets premiärtur den 5 juni. Svag vind och strålande sol, idealiska förhållanden för allt utom min stackars bleka hy! Båtresan tar en och en halv timme. Det finns möjlighet att beställa kaffe, läsk och bulle på båten och skepparen drar två pass med information; först om Oskarshamn och sedan om Blå Jungfrun. Framme vid ön finns tre naturhamnar att välja på, beroende på hur vindarna ligger på: Lervik, Sikhamn och Nedre västra stenbrottet. Vi lägger till i Lervik, en ramp fälls ut och båtpassagerarna strömmar ut över klipporna. Båten tar upp till 59 passagerare enligt hemsidan, kanske är vi 50 denna dag.

Hela nationalparken med omkringliggande vatten är på 198 hektar, men själva öns yta är 66 hektar och öns högsta punkt är 86 meter över havet. På ön finns en vandringsled som heter Jungfrun runt på blygsamma 3,3 kilometer, men de få kilometrarna frestar på med ojämn terräng, och tar tid för det finns mycket att titta på. Vi äter vår matsäck bland vindpinade tallar på öns högsta punkt, och går sedan vidare på en extra utmanande avstickare för att besöka öns två grottor som skapats mellan stenblocken: Jungfrukammaren och Kyrkan.

En intressant historia är att Verner von Heidenstam höll sitt bröllop med Olga Wiberg på Blå Jungfrun år 1896. Planen var att hålla till vid Kyrkan, men sällskapet stannade på klipporna i Lervik. Bröllopet var omskrivet på sin tid men när jag söker efter foton på brudparet från detta tillfälle dyker det bara upp bilder på Heidenstam och hans polare Fröding, iklädda toga och lövkrans. Grabbigt värre…

Jungfrukammaren

Kyrkan

Efter grottorna är vi tillbaka på huvudleden, och vandringen går vidare i skogen, en förvånansvärt frodig ädellövskog med ek, lind, lönn och asp på öns södra del. I bottenvegetationen växer liljekonvalj och getrams, medan vitsipporna blommat över. När landskapet öppnar upp igen mot Kalmarsund är vi framme vid den imponerande stenlabyrinten Trojeborg. Den fanns här redan när Carl von Linné besökte ön år 1741. Labyrinten är omgärdad av myter och vidskepelse; det ger tur att ta sig igenom hela labyrinten men otur att bryta när man väl påbörjat. Jag avstår från att börja och min lyckokvot stannar därmed i status quo.

Trojeborg

Vid vattnet ligger Nedre västra stenbrottet, en av de tre naturhamnarna, där det bröts vacker ljusröd granit under början av 1900-talet. Stenbrytningen gjorde stor åverkan på ön och var en anledning till att den friköptes och att nationalparken bildades år 1926. Fortfarande ligger gigantiska fyrkantiga block huller om buller, och med tanke på hur otursbringande det är att ta med sig sten från ön, så skedde stoppet säkert till det bästa. Myterna om oturen vårdas ömt, för att folk ska hålla fingrarna borta från de vackra rundslipade sandstenarna som fyller hela strandlinjen åt väster.

En sak är säker, rundslipade stenar är inte speciellt gångvänliga och oturen att vricka foten ligger nära till hands. Vi går vidare uppe på klipphällarna tills vi kommer nära Sikhamn, där mjuka klippor och jättegrytor ansluter i vattenbrynet. Nu blir det årets första bad, det är iskallt i vattnet men varmt när jag kommer upp igen.

Tiden vi har till förfogande på ön innan båten går tillbaka är cirka tre timmar och tjugo minuter, och det känns ganska lagom. På den tiden hinner man både utforska ön och ta det lugnt en stund. Det är förbjudet att tälta, men för den som drömmer om att övernatta på ön finns chansen att boka ett av de två vindskydden vid Sikhamn. Dessa bokas också via Solkustturer och platserna brukar ta slut snabbt.  Kanske i framtiden? Blå Jungfrun är en alldeles magisk plats och även om den nu är ”avbockad” på min nationalparkslista som nummer tio av trettio, så vill jag gärna komma tillbaka någon gång!

Sikhamnsgrytan