För mig – och många med mig tror jag – är Skopje och Nordmakedonien relativt okänt.  En ganska liten huvudstad i ett ganska litet europeiskt land, där mer än tjugofem procent av landets drygt 2 miljoner invånare bor i huvudstaden.

Från den tid då jag fortfarande tittade på Eurovisionsschlagerfestivalen minns jag omröstningen, där den konstiga förkortningen FYROM dök upp då och då. Så hette landet mellan 1993 och 2019: Former Yugoslav Republic of Macedonia. Namnfrågan är en het potatis. För att göra en lång och komplicerad historia av gränsdragningar och folkförflyttningar kort: Makedonien är ett historiskt område som idag ligger till ungefär lika stora delar i Nordmakedonien och i Grekland (och med mindre delar i Bulgarien, Serbien och Albanien). Grekland gillade inte att ”förlora” namnet Makedonien till grannlandet, så efter långa förhandlingar enades man om att använda namnet Nordmakedonien. Många verkar fortfarande missbelåtna över överenskommelsen, både i Grekland och Nordmakedonien.

Huvudstadens namn känns mer stabilt och okontroversiellt. Under romartiden kallades staden Scupi, under den osmanska tiden Üsküp – och nu Skopje; ungefär samma namn med lite olika stavning.

Min dag i Skopje

Fylld av nyfikenhet och upptäckarlust, men med ganska dålig research i bagaget, vandrade jag från hotellet in mot centrum. Jag hade googlat fram några sevärdheter, och bland mer positiva omdömen stött på beskrivningar som kitschigt, smaklöst och ”som filmkulisser”. Vad hade jag att vänta?

Några bombastiska betongbyggen fick mig att stanna upp och fotografera, men de var något jag förväntade mig i en forna Jugoslavien-stad. Vid floden Vardar började överraskningarna trilla in. Ett piratskepp i kraftigt förfall låg fast förankrat vid flodbanken! I bakgrunden syntes vita byggnader i neoklassicistisk arkitektur; en stil som efterliknar antikens byggnader och var populär från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet.

Jag fortsatte till Žena Borec-parken som var det första jag prickat in på min rutt; en park full av statyer. Ja, parken är troligen världsledande i grenen Flest statyer per kvadratmeter, och det var inte några blygsamma statyer vi talar om. Žena Borec betyder tydligen kvinnlig krigare, men minst 90 procent av statyerna var avbildningar av män. Min vandring gick vidare mot stadens centrala torg, då Triumfbågen tornade upp sig. Alla huvudstäder med självaktning ska ju ha en triumfbåge, eller hur?

Antifascistsamlingen för Makedoniens nationella frigörelse år 1944. I bakgrunden Prometheus och monumentet över Makedoniens hjältar.

Interna Makedonska Revolutionära Organisationen år 1893

Triumfbågen från 2012

Efter triumfbågen öppnade Makedonientorget upp sig, och vid det här laget gick jag runt med mungiporna uppe vid öronen. Wow! Mitt på torget tronade en gigantisk staty vars officiella namn är Krigare till häst, men som alla vet föreställer Alexander den store, en gång kung av Makedonien. Grekland gillar nämligen inte heller att Nordmakedonien lägger beslag på antikens hjältar.

Det var 4 januari, så torget hade förutom diverse statyer rester av en julmarknad, en julkrubba där några herrelösa hundar vilade ut i krubbans halm och ett litet gulligt rött tåg som tuffade runt med några få passagerare. Klockan var över 10, och jag hade inte ätit frukost ännu. Jag gick in på restaurangen Kolektiv och beställde något som gick under namnet Royal Breakfast. Nog njöt jag av denna kungliga spis: kaffe och nybakat bröd, två stekta ägg och bacon, en hög med pommes, en bit fetaost och de fantastiska paprikarörorna Ajvar och Pindur. Priset: 85 kronor.

Makedonientorget

Royal Macedonian breakfast!

Mätt och nöjd beslutade jag att gå söderut från torget längs gågatan Makedoniengatan. Här finns Moder Teresas minneshus och hennes staty: helgonet som föddes här i Skopje år 1910. Precis intill ligger den ortodoxa kyrkan av The Holy equal-to-the-apostles Emperor Constantine and Empress Elena (puh!). Kyrkan såg sprillans ny ut – en koll på nätet visade att den stod klar under 2025. I änden på gågatan låg en ”halv” byggnad, tydligt skadad. Det var den forna tågstationen som nu är Skopjes stadsmuseum, och den representerar en händelse som präglat stadens utformning: en jordbävning i juli 1963 som demolerade hela 80 procent av stadens bebyggelse.

Staty över Moder Teresa och minneshuset

Den ortodoxa kyrkan

Skopjes stadsmuseum, fd tågstation

Jag gick tillbaka till torget och vidare nordost över floden Vardar på Kamen most – stenbron. Det här är en bro från 1400-talet som byggdes så väl att den motstått både jordbävningar och krig genom årens lopp. Här var jag i epicentrum av stadens ”nyantika” tempel och pompösa statyer. En fontän med kvinnor och barn hade tillägnats Olympia, Alexander den stores mor, en annan föreställde Philip II av Makedonien, Alexanders far. Jag tappade hakan fullständigt, jag fattar ju att detta är relativt nygjort men vem kan ens göra sådana här statyer nu för tiden?

Den gamla stenbron

Arkeologiska museet och staty av Karpoš, som en gång i tiden ledde upproret mot ottomanerna

Olympia-fontänen med mödrarna, och statyn av Philip II i bakgrunden

Basen på Philip-statyn

Här började Old bazaar, eller kanske kan vi kalla det Gamla stan/Stara Čaršija – med anor från 1100-talet och många gamla byggnader som bevarats från olika tidsepoker. Det var mysigt; smala gator i något backig terräng, färgglada hus, små caféer där några vågade sig på att sitta utomhus trots en kylig vind. Jag gick uppåt i backarna, tog en dricka-paus och letade mig västerut till fästningen på kullens topp. Kale; Skopjes fästning – byggd på 500-talet, har även den fått utstå ett antal jordbävningar och maktövertaganden. Många av byggnaderna är borta men själva befästningsmuren med torn är restaurerad och intakt. Här har man en bra utsikt över staden.

Kale – fästningen

Efter besöket i fästningen gick jag neråt igen, och lite västerut mot Goce Delchev-bron som vaktas av fyra lejon. I norra änden av två stiliserade, modernistiska lejon, i södra änden av två klassiska lejon likt i Florens eller Rom, samtliga upp emot 7-8 meter höga inklusive sockel. En liten bit västerut låg regeringsbyggnaden med ståndsmässiga kolonner och kapitäl. Öster om brofästet låg en helt annan arkitektonisk upplevelse: Skopjes telekommunikationscenter och centrala postkontor från 1974, som jag hade spanat in uppe från fästningen. Janko Konstantinov heter arkitekten bakom denna osannolika futuristiska skapelse, som om en främmande civilisation från en annan galax lämnat något efter sig.

Ett av de ”moderna” lejonen nedanför fortet

Ett av de ”antika” lejonen

Regeringsbyggnaden

Telekommunikationscentret – ett brutalistiskt mästerverk

På vägen tillbaka till Makedonientorget passerade jag ännu ett piratskepp, i något bättre skick än det förra. Jag resonerade med mig själv över matsituationen; jag var fortfarande mätt efter min stadiga brunch, men skulle jag klara mig till nästa frukost? Jag beslöt att äta något lätt vid torget, denna gång på Pelister: en restaurang med vibbar av fransk bistro. Det var högtryck och servitriserna hade fullt upp, medan väntande gäster kedjerökte vid borden. Jag fick i alla fall min sallad med räkor flamberade i amaretto och ett glas vitt vin till slut, precis lagom mycket till kvällsmat. Denna måltid med dryck kostade 200 kronor.

Klockan var 16.30, jag hade turistat i sju timmar och var trött och sprängfylld av intryck. Det skymde, och det var ytterligare en anledning till att jag vill gå mot hotellet två kilometer bort. Nu tog jag vägen över Civilisationsbron som anslöt vid Arkeologiska museet, kantad av lyktkandelabrar och nyantika statyer. Bredvid bron låg också ett tredje piratskepp, i bättre skick än de andra två och det enda som verkade vara i bruk, med någon slags restaurang eller kanske casino ombord? Min promenad fortsatte på norra sidan av flodbanken, förbi en kolonnad, förbi opera-, balett- och konserthus, domstolsbyggnader, fler pampiga byggnader och ännu fler statyer.

Arkeologiska museet

Piratskeppet som fortfarande är i bruk. Masterna på ett av de andra syns i bakgrunden.

Civilisationsbron

Oj, vad var detta?

Skopje är nog den egendomligaste stad jag sett, fylld av både historia, kitsch och nybyggnation, och tillbaka på hotellet fördjupar jag mig i en google-utredning över stadens utveckling. Jordbävningen 1963 är naturligtvis en ledtråd; då 80 procent av stadens bebyggelse utplånades. Åren som en del av Jugoslavien, och den faktiskt fredliga frigörelsen från densamma är en annan. Men den främsta förklaringen verkar ligga i projektet Skopje 2014. Projektet initierades av premiärminister Nicola Gruevski 2010, och syftade till att stärka den nationella självkänslan och att locka turister. Pampiga byggnader kom till stånd, fasader kläddes in med antikens kolonner, tre nytillverkade piratskepp beställdes, samt statyer av historiska personer men också av tiggare, barn, kvinnor i kortkort och allt som kan tänkas kan; dessa år måste ha varit ett eldorado för den yrkesgrupp som utformar och gjuter statyer. Det sägs att de ”antika” lejonen beställdes från Florens och betingade ett pris på 25 miljoner. Eller fick man ”the Real Thing” för det priset? Skopje har nu fått epitetet City of statues, och hela kalaset Skopje 2014 sägs ha kostat upp emot 5 miljarder. Projektet fick mycket kritik, detta är ett fattigt land och många tyckte – säkert med rätta – att pengarna kunde spenderats klokare. Nicola Gruevski lämnade sin post 2016.

…och vad tycker jag?

Känner ni igen känslan när många pratar om en fantastisk bok som alla borde läsa? När man sedan läser den tänker man i bästa fall ”Ja, den var verkligen bra”, men ibland ”nja, så himla märkvärdig var den väl inte”. Skopje är som en spännande bok som ingen berättat om, som jag upptäcker utan några som helst förväntningar men som golvar mig totalt. Jag är visserligen en extremt lättroad person som gillar både pittoreska korsvirkeshus, jugendarkitektur med mjuka former, betongstinn brutalism, stram nyklassicism, antikt och modernt, trä och sten. Ja, allt utom det tråkiga och själlösa. Jag har alltid trott att jag ogillar kitsch och har aldrig känt någon dragning till exempelvis Las Vegas och pastischer av antika byggnader, men det visade sig att jag gillar det också! Skopje är dock en budgetvariant av Las Vegas, där du kan hitta ett helt OK hotellrum för under 300 kronor, och en Royal Breakfast för 85 kronor! Jag har verkligen full förståelse för Skopje-bornas åsikt om att pengarna borde spenderats bättre, men gjort är gjort och nu är Skopje och Nordmakedonien en stad och ett land som är väl värda ett besök.

På Makedonientorget kom jag att prata med en man som frågade vad jag tyckte om Skopje. Upprymd av mina intryck och med en dos av artighet utbrast jag ”Oh, I like it very much!”. Han skakade på huvudet och sa ”It’s terrible”.  Han fortsatte: ”Det här är inte vår arkitektur, vi har vår egen. Du borde åka till Ohrid, där finns den”. Jag lovade på stående fot att jag ska besöka Ohrid och Lake Ohrid framöver, i en varmare årstid. Det är ett löfte jag planerar att hålla!