När jag kommer fram till Istanbul efter en resa med tåg och buss i fyra och ett halvt dygn sänder jag en tanke till nordborna på vikingatiden; de som drog till Miklagård för att idka handel eller ta tjänst som legosoldater. En vanlig rutt då var flodvägen till Kiev där de gjorde ett längre stopp för förberedelser, och efter det en farofylld resa längs Dnepr med många forsar som skulle forceras. Om allt gick vägen så nådde de målet efter en resa på många månader, kanske ett år.
Visst har världen förändrats sedan vikingatiden, men jag vill ändå tro att vi delar något av samma känsla: Wow, vi har nått målet! Miklagård, Konstantinopel, Istanbul: staden som är en spännande mix av Europa och Asien, Västerlandet och Orienten, islam och kristendom, historia och nutid.
Hagia Sofia
Katedralen Hagia Sofia tornar upp sig på samma sätt för mig som för vikingarna på den tiden, tanken svindlar! Den stod klar redan år 537 e.Kr., som en grekisk-ortodox kyrka. Efter över 900 år; 1453, erövrades Konstantinopel av det osmanska riket och katedralen gjordes om till en moské. Mellan 1935 och 2020 fungerade byggnaden som ett museum, men numera används den som moské igen.
Jag rekognoscerar lite under min första dag i Istanbul, och ser att köerna ringlar både långa och breda vid lunchtid. Dagen därpå är jag där redan klockan 10.00, och går raka vägen in efter biljettköpet. Stora delar av utsidan är täckt av byggnadsställningar. Ja, jag förstår ju att sådant måste göras emellanåt men tyvärr är den enorma kupolen stöttad med byggnadsställningar även invändigt, det förtar upplevelsen något. Men ändå, så mäktigt att gå på över tusen år gamla marmorgolv, se de vackra mosaikerna och det berömda klottret som vikingen Halvdan ristade in i ett marmorräcke någon gång på 1000-talet. Ganska ohyfsat av Halvdan, men så här tusen år senare mest kul; ingen minns en fegis!
Biljettpriset är väldigt högt, men jag kan ju inte snåla när jag är i Istanbul för första och kanske enda gången i mitt liv. 560 kronor för inträde till både katedralen och museet strax intill med Hagia Sofia Experience. Det sistnämnda är en multimediaföreställning som på ett spännande sätt visar Istanbul/Konstantinopels och Hagia Sofias utveckling under över 1500 år.
Hagia Sofia
Jesus och Jungfru Maria – mosaik från 1100-talet
”Klottret” skyddas under glasskiva
Marmorgolv blankslitna av tidens gång
Blå moskén
I samma område ligger Blå moskén eller Sultan Ahmed-moskén som den egentligen heter, byggd 1609. Besökare som ska be och vi som bara är turister styrs till varsina ingångar, och här är det gratis inträde även för turister minsann. Inne i moskén är det makalöst vackert, och betydligt trängre i turistavdelningen än innanför avspärrningen mot männen som ber.
Men kvinnorna då? För att komma in i moskén får alla ta av skorna, bära in dem och ställa på en skohylla. På hörnet av skohyllan står en skylt på flera språk: ”Only women. This is the women’s prayer area”. Jag kikar in och där sitter fyra kvinnor i bön. Det är 2026 och kvinnorna i moskén är fortfarande förvisade till att be sina böner och utöva sin religion i ett kyffe bakom skohyllan.
Vackra Blå moskén – även här reparationer på gång
Skohyllan, med skylt
Topkapi-palatset
Efter besöket i moskén traskar jag vidare till Topkapi-palatset, där jag betalar ytterligare 590 kronor för inträde; det här är en av mina dyrare dagar som turist. Palatset var de osmanska sultanernas residens från 1465 till 1853, men här finns också lämningar av byggnadsverk från ända tillbaka till 400-talet.
Palatsområdet är stort och vackert, med många olika hus och trädgårdar ytterst på udden. Besöket tar tid; jag rör mig inåt genom den första, andra, tredje och fjärde omgärdade gården, gör avstickare in i byggnader som hyser samlingar: bland annat kläder, smycken, porslin och vapen, och går också genom palatsets haremsavdelning. Allra mest fascineras jag av hur rikt dekorerade byggnaderna är inuti, med olikfärgad marmor, mönstrat kakel och färgade glasfönster. Ren skönhet!
Vid Topkapipalatset började det snöa…
…och snön lade sig vackert!
Istanbul – staden idag
Dagens Istanbul är en gigantisk stad med runt 16 miljoner invånare, och den sträcker sig över två kontinenter; 60 procent av invånarna bor i Europa och 40 procent i Asien med sundet Bosporen som gräns. Stadssiluetten i centrum verkar vara oförändrad genom århundraden; inte en skyskrapa i sikte, det enda som sticker upp är moskéernas kupoler och minareter. Mitt hotell låg precis väster om Sultanahmet, Istanbuls äldsta stadsdel med de sevärdheter jag listat ovan. Där finns inte bara glänsande marmorpalats och moskéer utan också vindlande gränder med basarer och butiker, och nedgångna områden med hus i förfall.
Grand Bazaar
Mısır Çarşisi – kryddmarknad från 1600-talet
Ett av mina favoritfoton från Istanbul: bedagad skönhet i solnedgången
Över broarna, på andra sidan viken Gyllene Hornet, ligger bland annat stadsdelarna Çukurcuma och Nişantaşi vars gator och byggnader ger ett helt annat intryck, mer som i en centraleuropeisk stad. Och fortsätter man norrut till ännu nyare stadsdelar så ska det tydligen gå att se några skyskrapor, om man nu hemskt gärna vill.
Solnedgång över Gyllene Hornet
Ett lugnare tempo i Çukurcuma
Båtresa på Bosporen
Sista dagen tar jag en båttur på Bosporen, något jag tvekat till eftersom vädret varit kallt och blåsigt. Men det går ju bra att sitta inne på båten, det gjorde alla. Här blir det plötsligt jättebilligt att turista, bara 50 kronor för en båtresa på en timme och fyrtiofem minuter. En liten glad farbror går runt och säljer hett thé i tunna glaskoppar, och så har jag en påse rostade kastanjer att knapra på och livet är gott! Det är intressant att få se en del av Istanbul från vattnet, och båtresan blir en fin avslutning på mitt besök!
Vintersnacks: grillade kastanjer och majskolvar
Dolmabahçepalatset – 1800-tal
Ortaköy-moskén, också 1800-tal
Rumeli, fästning från 1400-talet
Instabil är en riktig favoritstad där jag varit två gånger, båda i arbetssammanhang men med lite extra lediga dagar. Inte kommer jag ihåg att det var speciellt dyrt att gå in i t ex Hagia Sofia. Jag vet att vi, tre kvinnor, en kväll var på väg hem från en middag. Då bodde vi inne i de äldre delarna av staden. Plötsligt kom en vakt på mc som definitivt inte tyckte vi skulle gå i de nästan folktomma kvarteren så han eskorterade oss hem till hotellet. Annars kände vi oss trygga i staden men nog är det männens stad. En otroligt häftig stad är det hur som helst med sin blandning mellan gammalt och nytt, mellan europeiskt och asiatiskt o s v.
Jag var tvungen att kolla om jag blev lurad i biljettkassan: nej, genom att köpa på nätet hade jag bara sparat 40 kr. Verkar helt enkelt som att de fått insikt om att här finns pengar att tjäna. Och besökarna kommer ändå 🙂
Jag tyckte mycket om Istanbul, och är glad att jag varit där. Men fastnar nog mer för mindre städer egentligen.
Trevligt att se Istanbul i bilder. Vi har varit där två gånger. Kan inte komma ihåg att det var så dyrt ”att vara turist då” men det var ju 14 år sen första gången. Det är riktigt häftiga byggnader. Imponerande vackra. Tycker dock att känslan som kvinna inte känns helt okej. Men när vi åkte dit fick jag lägga undan känslan. Roligt att se dina bilder och minnas.
Man får ju hoppas att de ökade biljettintäkterna går till underhållet av världsarven!
Som kvinna och ensamresenär kände jag mig helt trygg, alla män var artiga, trevliga och hjälpsamma. Men jag hade också känslan av att detta är männens stad. Männen ”hänger på stan”, kvinnorna är i hemmet (eller bakom skohyllan…), på väg någonstans eller i manligt sällskap.