En resa med inslag av buss.

Redan under min tåg- och bussluff i januari 2023 hade jag tankar på att åka till Istanbul; interrailkortet gäller ju ända in i Turkiet. Det bär emot att erkänna, men då – efter att ha turistat i både Zagreb, Belgrad, Bar och Sofia – kände jag att kraften och upptäckarlusten inte räckte till. Jag gjorde ett stopp i Bukarest också, och åkte sedan hemåt efter sexton dagars intensivt resande.

Men Istanbul fanns ju kvar, och nya chanser dök upp. Efter jul var det dags igen: jag hade köpt ett interrailkort på rea och funderade på olika alternativ – det är långt till Istanbul, jättelångt, men dagen innan planerad avresa bestämde jag mig för att det var målet. Och denna gång skulle jag inte falla i fällan att trötta ut mig innan jag hann fram, utan satsa helhjärtat på att ta mig raka vägen dit.

Jag nådde Istanbul dag 4, om än tolv timmar senare än min ursprungliga plan. Under min resa upplevde jag inte bara Istanbul, utan även Skopje i Nordmakedonien och Pristina i Kosovo, samt ett kortare stopp i Plovdiv och ett återbesök i Sofia. Spännande platser som jag kommer att återkomma till, men först en övergripande reseberättelse.

Dag 1: Borås – Hamburg och vidare mot München

När julafton, juldagen och annandagen passerat gav jag mig iväg, tidigt på morgonen. Buss till Borås och regionaltåg vidare med byte i Varberg, där spår och perronger numera ligger under marknivå. I Köpenhamn gavs lagom tid för lunch på Tivoli Food Hall mitt emot stationsbyggnaden, och sedan gick färden vidare mot Hamburg, där jag åt kvällsmat. Vilket flyt! Sedan var det dags för mitt vanliga snålalternativ: sittplats på nattåget till München. Jag hade bokat en platsreservation genom Tyskland (5,5 euro) för att undvika risken att behöva flytta på mig, men tåget var mindre än halvfullt. Ingen pardon ges, här är fullt upplyst natten igenom och jag fixade min egen lilla mörkläggningsgardin med en schal över huvudet.

Köpenhamns huvudbangård, första anhalten ut i Europa

Dag 2: München – Budapest och vidare mot Videle

I München fick jag en timme till att göra min morgontoalett på stationen, och köpa en kaffe och två brezel: de lätt saltade kringlorna som är mina favoriter i Tyskland. Färden gick vidare via Wien till Budapest, till en början genom ett snöpudrat alplandskap. Det här tåget var helt fullsatt och vissa fick stå, så här var det verkligen skönt att ha en platsreservation. Stoppet i Budapest blev bara lite över halvtimmen, så jag skyndade mig att köpa matsäck på stationen. Även denna natt åkte jag i sittvagn, på tåget mot Rumänien. Nattsömnen stördes ibland av barns blippande julklappar och farbröder som kollade tiktok med ljudet på, men jag fick ändå några timmars sömn och kunde till och med sträcka ut mig med fötterna på sätet mittemot.

Sagolandskap utanför tågfönstret – någonstans mellan München och Wien

Dag 3: Videle – Dimitrovgrad

Appen Railplanner hade föreslagit ett tre timmars stopp i Videle, Rumänien, innan tåget gick vidare mot Ruse i Bulgarien. Alternativet hade varit att åka vidare mot Bukarest och sedan tillbaka till Videle mot Ruse. I efterhand tänker jag att det hade varit ett bättre alternativ; Videle i iskall decemberblåst var ingen upplyftande upplevelse. Jag traskade 1,5 kilometer in till något slags centrum och hittade en kaffekiosk, sedan tillbaka till en utkyld vänthall och en stationstoalett som var det värsta jag någonsin upplevt. Visserligen ett ”damernas”, men inga toalettdörrar och bara sunkiga hål i golvet-toaletter. Ja, måste man så måste man.

Ett modernt litet pendeltåg dök äntligen upp, med riktning mot Bulgarien via bron över Donau som utgör landsgräns. Framme i Ruse sökte jag upp biljettkassan för att höra om obligatorisk platsbiljett på nattåget mellan Dimitrovgrad och Istanbul. Kvinnan bakom glaset hade bristande språkkunskaper och framstod som måttligt intresserad av sitt arbete, men ordet ”full” följt av huvudskakningar gick ju inte att missförstå. Som jag misstänkt var detta den kritiska länken i min resa, valet stod mellan att vänta in tåget ett dygn senare eller ta en buss istället. Jag beslöt att fortsätta enligt plan till Dimitrovgrad, boka en hotellnatt där och en Flixbus-avgång från närbelägna Plovdiv dagen därpå. Plovdiv har jag länge velat se!

Med ett timslångt byte i Gorna Oryahovitsa kom jag till Dimitrovgrad kl. 21.50. Det är egentligen emot mina säkerhetsprinciper att anlända till en plats så sent, men jag promenerade raskt genom ett folktomt centrum till hotellet, checkade in på mitt fina rum (390 kr), tog en dusch och somnade gott i en riktig säng!

Kall morgon i rumänska Videle

Dag 4: Plovdiv – Istanbul

Tåget mellan Dimitrovgrad och Plovdiv tog 1 timme och 20 minuter, vilket var anledningen till att jag inte velat fortsätta dit dagen före. Biljetten (30 kr) betalade jag separat, för att spara på interrailkortets resdagar. Jag spenderade förmiddagen med en tur till Plovdivs gamla stad, åt en lätt lunch i stadens affärscentrum och reste sedan vidare med buss klockan 13.15. Vid gränsövergången och passkontrollen mot Turkiet fick vi även plocka ut vårt bagage för skanning, likt på en flygplats.

Mörkret föll och jag slumrade till på bussen, men väcktes av åska, störtregn, blixtar och ljussken. Vädret och trafikstockningar när vi närmade oss Istanbul gjorde att vår beräknade ankomsttid 20.30 blev 21.30. Trots paraply tog det bara några minuter innan jag var blöt upp till knäna, så jag lade ner tankarna på att ta buss till hotellet, tog istället ut pengar i en bankomat och haffade en taxi. Framme vid målet, tisdag kväll istället för tisdag morgon.

Historiens olika lager i bulgariska Plovdiv

Dag 5,6 och 7 i Istanbul

Jag hade tre hela dagar på mig att upptäcka Istanbul, där jag besökte några av stadens främsta sevärdheterna och åt fantastiska måltider. Hotellet låg på rimligt gångavstånd från gamla stan och kostade 500 kronor/natt inklusive frukostbuffé. Det allra första jag tog mig an var att fixa biljetter till nattåget tillbaka till Sofia. Nattåget avgår från stationen Halkali i stadens västra delar, men jag köpte biljett på stationen Sirkeci i stadens historiska centrum; en gång i tiden slutstationen för den legendariska Orientexpressen. Tänk att få tuffa in där i lyxvagnar bakom ett ånglok -vilken dröm! Stationshuset är nu under renovering och biljetterna såldes i en provisorisk byggnad. Jag bokade plats i sovvagn för cirka 115 kronor, och kände mig nöjd med det.

Stationsbyggnaden från 1890 under renovering

När det var dags att lämna Istanbul (dag 7) tog jag bussen till Halkali och letade upp en liten kö i den ödsliga stationen för avresa mot Sofia. Jag hade plats i en fyrbäddskupé, men jag och min kupékamrat förblev ensamma i kupén. Hon var från Kina, studerade kemi i Oslo och var ute på en liten jullovsresa. När jag uttryckte min förvåning över att det i övrigt moderna tåget hade en hål i golvet-toalett log hon och sa att i Kina är detta inget konstigt.

Fyra rymliga sittplatser, och fyra rejäla bäddar att fälla ner. Extra rymligt för två.

Dag 8 och 9: Sofia -Skopje

Jag sov riktigt gott på tåget, med undantag för en turkisk passkontroll med avstigning klockan 02.00 och en bulgarisk passkontroll på tåget klockan 05.00. Efter nästan fjorton timmars resa (klockan 09.45) var vi framme i Sofia i Bulgarien och min göra-lista fick checkas av i tur och ordning: bankomat, toalettbesök, kaffe och bagageinlämning. Årsskiftet 2026 hade nyss passerat och Bulgarien hade precis gått över till euro, men det hindrade inte damen i bagageinlämningen från att deklarera att hon bara tog gamla bulgariska lev. Jag hittade supermoderna förvaringsskåp på busstationen istället: 3 euro för en heldag.

Spårvagn i Sofias centrum

Dagen gick i sakta mak med ett återbesök i Sofias centrum, en riktigt trevlig stad. Jag åt en fantastisk måltid på restaurang Kosmos, och satt i solen på gågatan och kollade in folk som flanerade. Denna gång hade jag planerat att besöka några nya länder på Balkan på hemvägen, länder jag inte varit i tidigare. På Balkan är det mest buss som gäller; klockan 17.30 gick bussen till Skopje i Nordmakedonien, på slingrande vägar genom ett mörkt, bergigt och frostnupet landskap. Hur är det med vinterdäcken här egentligen?

Vi nådde Skopje utan incidenter, och jag tog taxi till resans billigaste hotell: 595 kronor för två nätter i ett stort rum med eget badrum. Dag 9 utforskade jag Skopje från morgon till kväll, och blev mycket positivt överraskad. På kvällen planerade jag min fortsatta resa; att ta sig vidare till Sarajevo efter Pristina visade sig vara komplicerat. Det är svårt att resa på tvärs över Balkan; antingen måste man upp till Belgrad och ner igen, eller så ner till kusten och upp igen.

Julpyntat i Skopje

Dag 10 och 11: till Pristina och tillbaka, och vidare mot Zagreb

Efter att ha konstaterat att ett besök i Sarajevo skulle innebära risk för tidsnöd så bestämde jag mig för att åtminstone ta en sväng till Pristina i Kosovo. Jag kollade upp en bussförbindelse på Google maps som skulle kosta 8-9 euro och traskade iväg till busstationen tidigt på morgonen. Men biljetten jag köpte kostade bara motsvarande 9 kronor, för den två timmar långa resan i minibuss! Hotellrummet kostade 400 kronor/natt och var riktigt snyggt och fräscht. Ett snabbt ombyte och jag var redo att utforska Pristina; både dag 10 och på morgonen dag 11 då det hällregnade. Sedan tog jag bussen tillbaka till Skopje, och denna gång var det stor buss och kostade verkligen 8 euro. I Skopje fick jag vänta några timmar på busstationen, innan bussen till Zagreb avgick. På bussen var det fullsatt och trångt, flera rökpauser gjordes och det var en långdragen väntan vid gränskontrollen mellan Serbien och Kroatien, men ändå skönt att åka en sammanhängande rutt.

Moder Teresas boulevard i Pristina

Dag 12: Zagreb till München

Från Belgrad till Zagreb snöade det ymnigt, och vi blev försenade en timme – men ”better safe than sorry”, bra att chauffören körde lugnt. Jag var bekant även med Zagreb från min förra resa, och behövde inte ens kolla kartan för att hitta från busstationen till tågstationen. ÄNTLIGEN resa med tåg igen! Nästan en hel tågvagn för mig själv, varmt och gott och matsäck inhandlad. Under ett två timmar långt stopp i österrikiska Villach tog jag en kaffe på ett hak mittemot stationen där gästernas berusningsgrad var avsevärd redan klockan 13.30, så jag lämnade strax och tog en liten stadspromenad istället. Framme i München letade jag upp en restaurang jag besökt tidigare: Wirtshaus Rechtaler Hof, och satte i mig en rejäl schnitzel. Redo för resans sista sitta på tåg-natt!

Snöig morgon i Zagreb

Dag 13: Hamburg till Borås

Jag var framme i Hamburg klockan 06.20 och även där föll snön ymnigt. Jag kollade avgången mot Köpenhamn i telefonen, och hajade till: inställt! Jaha, skulle det börja strula nu på slutet? Skulle jag behöva boka övernattning i Hamburg? Det fanns andra avgångar, men med röd varningstriangel och något om ”oregelbunden förbindelse”. Jag gick till biljettkontoret och där fanns föredömligt en informationsdisk som fångade upp besökarna innan köerna till biljettkassor. Jag lade fram mitt problem och fick snabbt ett dokument med en alternativ resväg: med byte i Neumünster, Flensburg och Fredericia skulle jag ta mig till Köpenhamn. Så himla bra! I Köpenhamn tog jag första tåget över till Sverige med byte i Varberg, och var framme i Borås klockan 20.00, några minuter innan bussen avgick mot Ulricehamn. Lika roligt som det är att vara på resa, lika skönt är det att komma hem.

Redo för avgång – och hemkomst! (staty i Villach, Österrike)

Sammanfattning

Jag reste 785 mil, varav 621 med tåg och 164 med buss.  Jag var på resande fot cirka 119 timmar (motsvarande 5 dygn), varav 89 timmar på tåg och 30 på buss. Jag passerade 12 länder (tre av dem åt två håll). Jag sov 7 nätter på hotell, 4 på tåg och 1 på buss.

Interrailkortet med 7 resdagar kostade 292 euro, jag hade lite säkerhetsmarginal med tanke på risk för förseningar och använde bara 6 av dagarna. Jag betalade drygt 250 kronor för platsbiljetter (allt utom sovvagn 115 kr var frivilligt). Boendena kostade mellan knappt 300 kronor/natt (Skopje) till 500 kronor/natt (Istanbul). De fem bussresorna kostade sammanlagt strax över 1000 kronor, på en skala från 9 kronor till 440 kronor.

Karin Boyes berömda diktrader dyker ofta upp i mina tankar: Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd. Det blev långa resdagar (och resenätter), men för mig är resan ett mål i sig; att se landskapet passera förbi, att varva ner och filosofera. Jag har aldrig varit bra på att springa fort eller hoppa högt eller långt, och vandrar i långsam takt. Men när det gäller att SITTA är jag i absolut världsklass; jag kan sitta i många timmar och gå ner i sparläge. En användbar talang för resande!