Mellan flera av länderna på Balkanhalvön saknas för närvarande fungerande tågförbindelser. Hur fungerar en tågluff då?

In i det sista var jag ganska osäker på vart jag skulle åka, och när jag skulle åka. Mitt tågluffarkort skulle utnyttjas före april 2023, och någon flera veckor lång semester var inte att tänka på denna vår. Jag ville besöka några av de länder i östra Europa som jag aldrig tidigare varit i, men hade läst mig till att vissa tågsträckor i området lagts ner.

Till slut var jag tvungen att bestämma mig; direkt efter julhelgen gav jag mig iväg, utan att ha bokat några boenden mer än det första i Zagreb, utan att ha gjort så mycket research och utan att ha detaljplanerat. Helt enkelt utan att ha gjort som jag brukar göra. Det här är berättelsen om hur det gick:

Borås till Zagreb – 36 timmar med tåg

Resan började i Borås den 27 december klockan 08.49, via Göteborg och vidare till Köpenhamn. Där köpte jag en platsbiljett för cirka 45 kronor för nästa etapp till Hamburg; inte obligatoriskt vintertid, men skönt att ha på ett fullt tåg där folk gick runt och letade plats. I Hamburg gjorde jag samma sak, till samma pris.

Klockan 22.28 avgick nattåget till München, ett tåg som inte erbjöd några sovvagnar utan bara sittplatser. Jag var beredd på detta och har inga problem med att klara någon enstaka sittande natt. Men kunde de inte släckt ner lite grand? Jag vaknade till vid tre-tiden och tittade ut över den upplysta tågvagnen, där människor halvlåg utslagna som om en mystisk gas knockat dem alla. Strax efter klockan 06.00 på morgonen ankom vi München, med ett uppehåll till efter klockan 12.00. Gott om tid alltså för toalettbesök och tandborstning, kaffe och croissant på Starbucks, låsa in väskan i skåp på stationen och en rundtur på stan. Jag inspekterade Münchens pittoreska gamla stad, hamnade på en gudstjänst i en av stadens kyrkor och fikade ännu en gång.

Skönt ändå när det rörde på sig igen. Klockan 12.17 rullade jag vidare mot Zagreb, i en kupé med härliga retrovibbar och med en fond av snötäckta alptoppar utanför tågfönstret tills solen gick ner vid femtiden, det är nackdelen med vinterresor. Den sista biten var dryg efter en lång resa och mer än åtta timmar på det relativt hårda sätet – så mycket för de retrovibbarna… Det var befriande att komma fram till Zagreb runt klockan 21.00 och checka in på vandrarhemmet Palmers Lodge nära stationen. Av resans trettiosex timmar var cirka tio timmar uppehåll på stationer, gott om bytestid alltså men tids- och kostnadseffektivt att pricka in nattåget mellan Hamburg och München.

Två dagar i Zagreb

Nattåget Hamburg – München

Framme i Zagreb

Zagrebs huvudstation

Zagreb  till Belgrad – 6 timmar med buss

Tågen från Centraleuropa rullar in i Kroatien och inrikestågen går, men söderut över gränsen in mot Serbien och Bosnien är det stopp för tillfället. Jag har sett uppgifter om att tåglinjen till Belgrad lades ner under covid19-perioden, och den har ännu inte återupprättats. Här fick det bli Flixbus, och det fungerade mycket bra. Jag köpte en biljett för cirka 300 kr i min Flixbus-app och reste från Zagrebs busstation, även den på behagligt gångavstånd från mitt boende. Vid gränsen var det passkontroll enligt den omständliga proceduren att stämplas ut från det ena landet, förflytta sig femhundra meter och stämplas in i nästa. Klockan 18.00 anlände bussen till busstationen i centrala Belgrad, och därifrån letade jag mig en kilometer till mitt boende Balkan Soul Hostel; det var självaste nyårsafton och på vandrarhemmet väntade en nyårsfest!

Två dagar i Belgrad

Passkontroll

Belgrad till Bar – 12 timmar med tåg och samma väg tillbaka

Andra dagen i Belgrad började jag planera för min fortsatta resa, och nu blev det lite lurigt. Jag hade tänkt ta nattåget ner till Bar i Montenegro, ta en övernattning där och sedan åka tillbaka till Belgrad för att ta bussen vidare till Sofia. Men inga bussar gick den tänkta dagen eller dagen därpå. Att slopa Bar helt och åka direkt till Sofia gick inte heller, för morgondagens buss var fullbokad. Lösningen blev att ta nattåget till Bar, se mig om och åka tillbaka samma kväll. Lite tokigt, men ändå en spännande tågtur och ett besökt land.

Belgrad hade en pampig gammal tågstation från 1800-talet där Orientexpressen stannade en gång i tiden, men den är stängd sedan 2018. Nu ligger stationen någon kilometer utanför centrum, och är en stark kandidat till titeln världens tråkigaste station. Den är som en bedagad tunnelbanestation, ner under jord med en liten väntsal, ett litet café med endast drycker, några varuautomater med snacks och två biljettkassor. Bankomaten fungerade inte för mig, kostnaden för sovvagn – 180 kronor – kunde tur nog betalas med kort, men varuautomaten tog bara sedlar. Min matsäck för tågresan blev därför påver: en flaska vatten och en halv påse Ahlgrens bilar från Sverige.

Belgrads tågstation…

När jag kom på tåget blev jag glad igen. Visserligen skakade konduktören på huvudet när jag frågade om det fanns en restaurangvagn, men inget kunde ta ifrån mig glädjen över en egen kupé i en sovvagn som var som ett eko från min ungdom! Det fiffiga handfatet under bordet i hörnet, en vev för att öppna fönstret. Avresa 20.20, jag bytte om till underställ, kröp ner i min mjuka koj och bara njöt. Läste lite och somnade sedan gott till tågets gungningar, gnissel och rytmiska rälsdunk. Ja, klockan 03.00 knackade det på dörren för utstämpling från Serbien och klockan 04.30 var det dags igen: instämpling i Montenegro.

Det här ska vara en uppseendeväckande vacker tågsträcka, och sommartid rekommenderas man att åka åtminstone ett håll dagtid för att njuta av vyerna. Vintertid går det bara nattåg och det är mestadels mörkt. Under morgontimmarna hann jag ändå njuta av vår färd ner bland bergen, med sjok av fluffig dimma över älven i dalgången och soldis över slättmarken. Svårt att fotografera genom ett smutsig tågfönster, men intrycken finns sparade i hjärnarkivet.

Tåget var framme i Bar cirka 09.00, en och en halv timme sent, och mitt emot stationen fanns det kaffe och frukostomelett att beställa! Efter en dag i Bar åkte jag alltså tillbaka igen klockan 19.00, nu försedd med lite snacks för resan. Egen hytt igen, mys-mys och jag somnade gott. Klockan 23.00 klev det in en dam, upprörd över att jag tagit nedre slafen med hänvisning till hennes ”bad hips”. Ja, det var mitt misstag. Jag erbjöd mig snabbt att byta kudde och täcke och hoppa upp i övre slafen, och lugnet lade sig i vår kupé. Tåget kom till stationen i Belgrad cirka 09.00, två timmar efter tidtabell. Konstigt, för det rullade på bra utan några uppehåll mer än för passkontrollerna.

Nästan lika fiffigt som Kalle, Musse och Långbens husvagn!

På väg mot Bar

I Bar, Montenegro

Stationen i Bar

Belgrad till Sofia – 6,5 timmar med buss

Tåglinjen mellan Belgrad och Sofia är en annan förbindelse som lagts ner. Ett möjligt alternativ skulle varit att ta tåg till Nis i Serbien, övernatta, ta buss tio mil till Dimitrovgrad och sedan tåg till Sofia, men denna förbindelse gick inte att söka fram i Railplanner-appen. Buss direkt från Belgrad till Sofia kändes som ett bättre alternativ.

Efter ytterligare en förmiddag och lunch i Belgrad var det därför dags att åka vidare med Flixbus till Sofia, klockan 14.20. Här fanns det ett inslag som nog skulle gjort mig konfunderad och förvirrad om jag inte varit förberedd. En kille på vandrarhemmet hade berättat för mig att man måste lösa biljett på busstationen för att komma in på området med bussar. En biljett för 20 kronor för att få komma till den buss man löst biljett till; en genialisk affärsidé.

Vi hade ett stopp på en vägkrog där jag köpte godis för mina sista serbiska dinarer, och anlände till Sofia klockan 21.30. Här gjorde jag resans bottennapp vad gäller boende. Jag hade bokat ett ”guesthouse” nära stationen, hittade rätt port och fick fram nyckeln genom kod till en lockbox. Men rummet var utkylt, jag lyckades inte låsa rumsdörren och det efterlängtade duschmunstycket fanns i en minimalt utrymme mellan handfat och toalettstol. Jag sov där en natt, men bytte sedan till ett hotell: City Avenue, där jag trivdes så bra att jag stannade en extra natt.

Två dagar i Sofia

Belgrads busstation: i kassa 12 såldes biljetter till bussområdet

Sofia till Bukarest – 10 timmar med tåg

Efter Sofia vände jag norrut, till Bukarest. Sträckan Sofia-Ruse kom av någon anledning inte upp i Railplanner-appen, så jag fick testa på att lägga till resan manuellt. Det fungerade bra, men den kom därmed inte med i statistiken eller på kartan i appen. Jag förarbetade resan med att köpa en platsbiljett (30 kronor) på stationen dagen innan avresa, för att försäkra mig om tid och avgång. Tidig morgon, klockan 07.10, gick tåget från en mörk perrong på stationen i Sofia, utan nummer på vagnarna. Konduktören visade in mig i en kupé med röda plyschsäten, i vad som verkade vara en helt tom tågvagn. Efter några timmar kom en ny konduktör och konstaterade bistert att jag satt i första klass fast jag bara hade andraklassbiljett. Jag fick byta plats och sitta hos resten av resenärerna, och det var faktiskt trevligare.

Efter sex timmars resa var det en timmas uppehåll i Ruse vid Donau, strax innan gränsen till Rumänien. Vilken pampig stationsbyggnad! Linjen Ruse – Varna byggdes 1866 och var en del av Orientexpressens rutt, men stationsbyggnaden är från 1955. Stilen såg mycket äldre ut än så. För att få något i magen var jag tvungen att leta mig ut, en bit åt höger där bussarna avgick fanns några sunkiga pizzahak. Innan tåget skulle avgå var det passkontroll på perrongen, sedan rullade vi över Donau och var i Rumänien. Passkontroll igen, framme i Bukarest 17.05 och en kort promenad till Friends Hostel och mitt alldeles egna trebäddsrum.

Två dagar i Bukarest

Morgon i Sofia

Första klass: tre säten i bredd istället för fyra

En stins vid varje stopp

Ruses pampiga tågstation

Bukarest till Borås – 48 timmar med tåg

När hemresan väl är påbörjad är det svårt att uppnå den rätta entusiasmen över resan; huvudet är inställt på att komma hem. Första sträckan hade obligatorisk platsbokning. Jag satsade hela 300 kronor på en lyxig sovvagnskupé – ”touriste woman” stod det på biljetten –  med tanke på att jag skulle behöva sitta och sova igen natt nummer två. Tåget avgick 18.25, jag var ensam i kupén och framme i Budapest klockan 09.00. Åt frukost, åkte vidare mot München, åt kvällsmat, åkte nattåg till Hamburg, åt frukost, åkte till Köpenhamn, åt lunch och sedan sista sträckan mot Borås med byte i Varberg. Nästan exakt två dygn efter start i Bukarest var jag framme i Borås och hade en liten busstur kvar till hemmets lugna härd!

Bukarest Nord

Budapest Keleti

Sista sträckan

Sammanfattning

Det gick bra, och var en mycket lyckad resa! Alla bussar och tåg höll tiderna utom nattåget Belgrad – Bar, men det ställde inte till med några problem för mig. Att resa vintertid fungerar bra, om det är kulturturism och inte sol och bad som är resans syfte. Det var ytterst få turister ute på resa, men desto fler av lokalbefolkningen som hade helgledigt och besökte släkt och vänner.

Grundkostnaden för resan var de 335 euro jag betalade för interrailkortet i våras – obegränsat resande i en månad till nedsatt pris med 50 procent. Sedan tillkom 600 kronor för bussresor och cirka en tusenlapp för sovvagnsplatser och sittplatsreservationer. Sluträkning cirka 5000 kronor för 680 mil.  Jag utnyttjade alltså bara 16 av 31 resdagar, jag hade kunnat komma undan med någon hundring om jag suttit istället för legat i sovvagn och om jag skippat övriga platsreservationer, och kanske hade vanliga biljetter varit ett billigare alternativ om jag köpt i god tid. Men jag satsade på lagom bekvämlighet och det var interrailkortets förtjänst att jag kunde ge mig iväg när det kändes rätt i tid, med kort framförhållning och minimal planering.

Min rutt: rött för bussresa plus att jag ritat dit tågsträckan Sofia – Ruse på egen hand