Hemma igen efter en drygt två veckor lång tågluff (med inslag av buss) till Kroatien, Serbien, Montenegro, Bulgarien och Rumänien. Lördagen den sjunde januari rullade jag över Donau in i Rumänien, och uppnådde därmed femtio besökta länder! Men även om jag samlar på besökta länder – och står för det – så är naturligtvis det egentliga målet ett annat. Under hela min ungdom var de här europeiska länderna kommunistiska stater, om vilka jag hade mycket diffusa kunskaper. Och sedan kommunismens fall, Jugoslaviens upplösning och fruktansvärda krig – stora händelser som passerat förbi på nyhetssändningarna. Målet var att nu försöka skapa mig en egen bild.

Jag är överväldigad! Städerna jag besökte är så enormt rika på historia, i lager på lager. Byggnader i sirlig nyklassicism och art nouveau, betongstinn brutalism och nyrika hotellkomplex i glas. Gammalt och nytt, skönhet och förfall. God mat, intressanta museer, övervägande öppna och trevliga människor och endast någon enstaka vars servicekänsla och mungipor inte var på topp. Jag kände ingen som helst olustkänsla över att resa ensam; som snart sextioårig kvinna i täckjacka och stickad mössa rör man sig tämligen obemärkt överallt.

Sofia, Bulgarien

Mixen. Belgrad, Serbien

Ett erkännande: Det kom som en överraskning att Serbien, Montenegro och Bulgarien använder sig av det kyrilliska alfabetet. Jag hade liksom inte tänkt på det. Länderna verkar vara något ambivalenta, affärsskyltar till exempel skrevs oftast med latinska alfabetet men officiell information med kyrilliska alfabetet. Alla avgångar på tågstationen i Sofia, bara kyrilliska. Stackars små barn som måste lära sig två alfabet, framförallt de luriga bokstäverna som ser likadana ut men betyder olika saker; exempelvis H som är N och P som är R. Själv fick jag lite nytta av mina ytliga duolingokunskaper i kyrilliska alfabetet och ryska ord.

Metro i Sofia

Jisses Amalia, så de röker i dessa länder! Det var verkligen en markant skillnad från Sverige och större delen av Västeuropa; var och varannan människa gick med en cigg i handen. Belgrad toppade, med rökning även inomhus på caféer. Här hemma hade jag blivit synnerligen upprörd, där kändes det mest exotiskt. På buss och tåg fick ingen röka, så vid varje litet uppehåll skulle alla ut, intensivt suga i sig en cigarett och in igen. Hostanfallen på bussen kunde ha varit ett massivt covidutbrott, men var troligen bara rökhosta eftersom det inte smittade.

Sverige har sina älgskyltar, i Sofia var jag tvungen att fotografera Häst och vagn-skylten

På marknaden i Zagreb såg jag små krukor med gräs. ”Här kan man köpa kattgräs, så praktiskt” tänkte jag. I katedralen i Bar såg jag dem igen, och förstod att det var något annat. Julvete – en jultradition i området.

Att vara sin egen reseledare på tågluff är ett ansträngande jobb; att tänka ut vart jag ska resa och hur, var jag ska bo och äta och hur jag ska hitta dit, var jag kan ladda telefonen och hitta bankomat och toalett, vad som ska ses och upptäckas, att förflytta sig med allt i ett bärbart bagage. Samtidigt är det ett fantastiskt sätt att resa med det okända ständigt bakom nästa krök. Dag två i en storstad har jag knäckt koden och fått en övergripande bild av de centrala delarna.

Mäktig man till häst är ett återkommande tema. Zagreb, Kroatien

Bukarest, Rumänien

… medan Lenin fick sitta ner. Museet för socialistisk konst, Sofia, Bulgarien

Lite statistik:
Drygt 600 mil tågresa och 80 mil bussresa
15 nätter varav 8 på hostel (5 ensam på rummet), 2 på hotell, 3 i sovvagn och 2 sittande på nattåg
Gått 14 mil på 13 dagar (dag 1,15 och 16 var renodlade resdagar)

Det här var en sammanfattande reflektion, jag återkommer med detaljerad beskrivning av själva resan och städerna Zagreb, Belgrad, Bar, Sofia och Bukarest.

Nyårsdagen i Belgrad, Serbien