Utanför tågstationen i Bar stod några taxichaufförer och väntade. ”Taxi?” ropade en kvinnlig chaufför. ”Coffee!” svarade jag, med siktet inställt på närmaste café. Hon såg chansen till en liten förtjänst och lät sig inte avspisas så lätt. Medan jag drack mitt kaffe och åt min frukostomelett och mitt färska bröd tog hon en cigg vid bordet bredvid, och log uppmuntrande varje gång jag tittade åt hennes håll. Jag var helt enkelt adopterad som kund, och eftersom det var en kilometer eller två till centrum accepterade jag min roll. Hon presenterade sig som Rajka, och vi gav oss iväg.

Vår konversation i bilen var bitvis förvirrad. Rajkas engelska var dålig, och min montenegrinska är såklart i stort sett obefintlig, men vi hankade oss fram. ”Det är MYCKET fint i Bar! Hur länge ska du stanna?”  Jag slirade på svaret för att inte såra hennes känslor; min plan att åka tillbaka samma dag var inte acceptabel, det förstod jag ju. Hon berättade att det fanns ett ännu vackrare Stari Bar (Gamla Bar) lite uppåt bergen, och att Bar nere vid havet var en nyare stad. Men sedan spetsade jag öronen; Rajka nämnde ett gammalt olivträd, och jag mindes att detta märkvärdiga träd fladdrat förbi i min undermåliga research inför resan. Snabbt styrde jag om min transport. Olivträd först, centrum sedan.

Olivträdet

Ungefär fyra-fem kilometer sydost om Bar växer alltså  ett av världens äldsta olivträd: Stara Maslina med beräknad ålder på 2240 år. Åldern får anses vara skapligt trovärdig; bredvid trädet finns ett ålderscertifikat på en skylt som visar att en dendrologisk undersökning utförts av den Skogliga fakulteten på Istanbuls universitet. Med vetskap om Old Tjikko och även erfarenhet av olivträds livskraft (minsta bit av en stubbe skjuter nya skott, där nere vid Medelhavet) så förstår jag att även om vissa av stammarna är uråldriga så är det själva basen och roten som är tvåtusen år. Ändå, mycket fascinerande och en vacker omgivning. Vid ingången av den lilla trädgården satt en dam och kasserade in en euro i inträde. Lätt värt!

Izbor köpcenter

Efter trädutflykten släppte Rajka av mig inne i centrum och vinkade hej då. Det stod strax klart att Bars moderna centrum varken var mysigt eller pittoreskt. Ändå blev jag synnerligen upplivad av de osannolika byggnaderna jag mötte vid torget; en vattendelare vad gäller smak antar jag. Fult eller häftigt? Jag säger häftigt!

Izbor köpcentrum stod klart 1984 och arkitekten hette Batrić Mijović. Modernism och brutalism är arkitekturstilar som uppmärksammas en del nu,  i en brytningstid mellan att vara avskydda och uppskattade, och forna Jugoslavien är en guldgruva för den som vill se mer av sådant. Så här skriver man på sidan  Spomenik database:  ”This fascinating and uniquely designed structure is a notable example of the ambitious and innovative visual aesthetics used in late-Yugoslav-era commercial architecture….It is recognized to this day for its visionary and future-oriented style of modernism, which seems to borrow elements from popular mid-century utopian and futurist architectural concepts”. 
Innovativt, visionärt, futuristiskt minsann, och ett viktigt tidslager i arkitekturhistorien!

Sankt Jovan Vladimirs kyrka

Efter en dos futurism och ännu en kopp kaffe fick traditionalisten i mig också sitt lystmäte. St. Jovan Vladimirs domkyrka är en serbisk-ortodox kyrka, och trots sin tveklöst klassiska interiör och exteriör så stod den klar så sent som 2016. Att någon ens kan utföra den typen av målningar idag!? Jag är imponerad.

Strandpromenaden

Läget, läget och läget… mellan bergen och Adriatiska havet, så vackert! Längs hela bukten går en bilfri strandpromenad, och i anslutning till nyårshelgen och i det vackra vädret var den fylld av flanerande människor. Uteserveringarna var fullpackade och för att få bord var jag tvungen att sitta inomhus. Jag tog en skaldjurstallrik och ett glas vitt vin till lunch, gott och prisvärt.

Kung Nikolas Palats

Utmed strandpromenaden ligger Kung Nikolas Palats. Byggnaden är minst sagt blygsam för att kallas palats, men sticker ändå ut bland stadens betonghus, i sin sirliga stil i en lummig trädgård. Palatset är från 1885, och fungerade som sommarresidens åt Montenegros siste monark Nikola I Petrović-Njegoš, som regerade fram till 1918. Numera innehåller byggnaden ett litet regionmuseum, med billigt inträde och lokala fynd från bland annat från Stari Bar och dess ruiner.

Olivpress

I god tid före tågets avgång gick jag i sakta mak tillbaka till stationen. Jag hade bara haft cirka sju timmar på plats, men det var välfyllda timmar. Ett uråldrigt olivträd, jugoslavisk futurism, ortodoxt överdåd, hänförande havsvyer, vajande palmer och mäktiga berg.  Helt klart en tisdag utöver det vanliga.

Kunde jag räkna Montenegro som ett besökt land eller inte? Äta en måltid och sova minst en natt brukar vara mina kriterier och minimikrav, och här hade jag tänkt mig en dispens.  Men vid närmare eftertanke sov jag gott i min tågkupé vid gränsövergången, både på ditresan och hemresan. Så Montenegro: land nummer 48!

Solnedgång i Bar