Vem är det jag vill övertyga med rubriken? Från början kanske mig själv. Mitt besök i Bukarest föregicks inte av några stora förväntningar. Jag hade aldrig hört talas om staden i positiva ordalag eller läst om den i lockande reportage som ”weekendresa till den mysiga staden Bukarest”. När jag anlände dit var det dessutom sista stoppet på min resa, och jag kände en viss mättnad när det gällde den ruffiga forna öststatscharmen. Men jag bet ihop, och gav mig ut på stan.

Parlamentspalatset

Nicolae Ceauşescus parlamentspalats, ironiskt benämnt ”Folkets palats”, är utan tvekan den centrala och mest iögonfallande sevärdheten i Bukarest. Med sina enorma dimensioner: 240 gånger 270 meter och 365 000 kvadratmeter golvyta så är den världens näst största administrativa byggnad, efter Pentagon. Bygget påbörjades i mitten av 80-talet och prislappen landade på svindlande 10 miljarder dollar, i en tid då folket tyngdes under livsmedelsbrist och elransoneringar.

Ceauşescu fick inspirationen från Nordkorea; hans föredöme både vad gällde nationalistisk kommunism, personkult och byggnadsstil i huvudstaden Pyongyang. Han lät riva stora delar av stadens centrum, bland annat 30 000 bostäder och 28 kyrkor och synagogor för att bereda plats till palatset och en tre kilometer lång boulevard med kringliggande förvaltningsbyggnader i matchande stil. Boulevarden byggdes en halvmeter bredare än Champs-Elysées, viktigt för självkänslan hos en despot.

Nu står det där, palatset. Det väcker blandade känslor hos mig (och säkert hos rumänerna också). Jag förfasas över galenskapen samtidigt som jag fascineras av dimensionerna, och jag tycker faktiskt att det är vackert på något vis, där det reser sig i morgonens soldis. Tyvärr var det inte öppet för guidade besök när jag var där, antagligen för att turisterna är för få i början av januari.

Det är intressant att jämföra historien och eftermälet för de forna ledarna i de länder jag besökte på min rundtur. Jugoslaviens Tito som erhåller en ganska välvillig kultstatus efter sin död. Bulgariens Todor Zjivkov som avtjänade sitt straff i husarrest av hälsoskäl och passade på att skriva sina memoarer. Och så Rumänien, där Nicolae Ceauşescu och hans fru Elena arkebuserades i december 1989 utan rättslig process, och där runt 950 demonstranter miste livet i frigörelseprocessen. Utan tvekan en av de hårdaste uppgörelserna med kommunismen.

Lipscani

Stadsdelen Lipscani undkom Ceauşescus rivningsraseri, och har nu blivit synonymt med Gamla stan. Här kan man se varför Bukarest en gång i tiden kallades Lilla Paris – ett epitet utifrån arkitekturen och men också utifrån ett dåtida flitigt kulturellt utbyte med Paris. Inom stadsdelen ligger några vackra kyrkor, en av dem är Stavropoleoskyrkan från 1724,  i en helt annan skala än de större och svulstigare byggnaderna omkring.  Jag tog också en titt i bokhandeln Cărtureşti Carusel, en av de vackraste jag besökt men språket omöjliggjorde bokinköp. I övrigt; lite nedslitet, trångt mellan husen… Jag föll inte för Lipscani, kanske hade en mildare väderlek gjort mig mer positivt inställd.

Stavropoleoskyrkan

Cărtureşti Carusel, böckernas eget palats

Calea Victoriei

Från Lipscani sträcker sig Calea Victoriei, ”Seger-avenyn” norrut; en knappt tre kilometer lång aveny kantad av vackra byggnader och historia. Samtliga byggnader nedan ligger utmed den gatan. Jag kände mig mycket mer välvilligt inställd här, det var luftigt och vackert och Bukarest tippade över på plussidan: Jo, jag gillar Bukarest!!!

CEC Palace- något slags bankpalats från 1900 i stilen Beaux-arts

Grand Hotel Continental – från slutet av 1800-talet

Revolutionstorget

Det var här det hände. Här låg kommunistpartiets högkvarter där Ceauşescu höll sitt sista tal 1989 och blev utbuad, här stod strider där många demonstranter miste livet, och här flydde Ceauşescu och hans fru från taket i en helikopter för att senare bli tillfångatagna. På torget finns nu ett monument: Minnesmärke över en pånyttfödelse. Själva monumentets utförande har varit kontroversiellt, och rumänerna kallar den vanvördigt för Potatisen.

Numera inrikesdepartementet

Rumänska arkitektförbundets hus

Den här byggnaden är också kontroversiell med sin mix av stilar, men vänta med ditt omdöme tills du hört historien! Byggnaden är ursprungligen från 1800-talet och byggdes då som Österrikes ambassad, men under kommunismen huserade en avdelning av Securitate här, regimens fruktade hemliga polis. Vid revolutionen 1989 besköts byggnaden kraftigt, och stora delar förstördes. Så vad göra? Byggnaden var hatad av många från Securitate-tiden, men samtidigt ville man inte riva ett byggnadsminne från 1800-talet. Lösningen blev att bygga något helt nytt, en union av det gamla och det nya. Genialiskt, tycker jag.

Rumäniens nationella konstmuseum

Detta var det kungliga palatset fram till 1947 då kommunisterna tog över, och från 1950 och framåt hyser palatset Rumäniens nationella konstmuseum. Biljettförsäljningen var något förvirrande. Museet är stort och jag valde att köpa biljett till avdelningarna med rumänsk medeltida konst och modern konst, samt den temporära utställningen, men valde bort biljett till flygeln med europeisk konst. Tror jag. Det gäller att inse sina begränsningar.

Konstmuseet var mycket bra, om än inte lika bra som det i Sofia. Den temporära utställningen med den rumänske konstnären Max Herman Maxy (1895-1971) visade en intressant utveckling från abstrakt konst till idealiserande socialistisk konst, och tillbaka till mer abstrakt igen.

M.H. Maxy 1949

M. H. Maxy 1964

Mitt emot revolutionstorget ligger Kretzulescu-kyrkan från 1720. Bysten i förgrunden föreställer Corneliu Copusu, som satt fängslad i många år och sedan blev en av de ledande i  kristdemokraternas nationella bondeparti efter kommunismens fall.

Centrala universitetsbiblioteket, byggt 1895. Statyn föreställer kung Karol I (1839-1914), och är en kopia av den ursprungliga statyn som smältes ner till en Leninstaty.

Rumänska Athenaeum, konserthall byggd 1888 i nyklassisk stil.

Samtidigt är Bukarest allt annat än vackert och pittoreskt i alla delar. Staden är mixad med gammalt och nytt, vackert och anskrämligt om vartannat; det här är ju inget museum, utan en stad med historia.

Slutsatsen är att Bukarest ÄR värd ett besök för den som är intresserad av historia och arkitektur, men faktiskt för andra också. Jag noterade ett antal intressanta butiker, och jag åt några riktigt trevliga måltider som jag ska återkomma till i ett annat inlägg. Stadens parker skulle varit ett givet mål efter vårens ankomst. Jag skulle också vilja besöka några fler av museerna, för en av mina dagar på plats var det måndag och då var alla museer stängda. Bukarest: jag kommer tillbaka, och vill då även besöka fler platser i Rumänien!