Abisko nationalpark

Abisko nationalpark ligger 25 mil norr om polcirkeln och är en av Sveriges äldsta nationalparker. Den ingår bland de nio som bildades 1909; de första inte bara i Sverige utan i hela Europa. Med sina  7 700 hektar är den en liten plutt jämfört med till exempel Padjelanta (198 400 ha) och Sarek (197 000 ha), men parken har en bra representation av berg och dal, sjöar och kanjon. Från sjön Abiskojaure vindlar sig kanjonen Abiskojåkka norröver ner till Torneträsk, en nästan sju mil lång fjällsjö. Mot väst reser sig fjället Nuolja (Njullá) och söderut syns den ikoniska Lapporten (Čuonjávággi). I parken finns också start eller mål på ledernas led: Kungsleden, en vandringsled som sträcker sig hela fyrtio mil söderut till Hemavan.

Lapporten nere från Torneträsk

En bit av en frusen Abiskojåkka

Tallarna stod för den enda grönskan

Starten på Kungsleden, med sträckningen beskriven på sidorna

STF Abisko turiststation

Abisko turiststation har en historia lika gammal som nationalparken, men den ursprungliga byggnaden brann ner 1945 och den nuvarande byggnaden invigdes 1952. Låg arkitektonisk charmfaktor men praktisk, och med ett fantastiskt läge och en makalös utsikt! Här finns både en hotelldel, ett vandrarhem i en fristående byggnad, fjorton stugor och en campingplats. I huvudbyggnaden finns en restaurang som erbjuder frukost, lunchbuffé och trerätters middag, och här finns också Fjällboden där du kan hitta souvenirer, friluftsutrustning, en liten servicebutik med matvaror och uthyrning av utrustning.

Själv bodde jag tre nätter i vandrarhemsdelen: Keron, i ett sexbäddsrum att dela med främlingar som snart blev bekantingar. Stor gemensam köksavdelning, bastu och duschar, rent och snyggt. Här bodde ett klientel som höll väldigt rent efter sig, måste jag säga. Jag älskar atmosfären på ett bra vandrarhem som detta; alla pratar med alla och utbyter erfarenheter, här fanns många olika nationaliteter och allt från nyfrälsta ungdomar till erfarna fjällrävar, förhoppningsfulla auroraturister och friluftswannabees som jag själv. Jag åt en middag och en lunch i restaurangen, och lagade resten själv. I restaurangen serveras bara en rätt (kött eller fisk) och ett vegoalternativ per måltid, men det är riktigt bra mat.

Något som bidragit till nationalparkens tillgänglighet och popularitet är att Malmbanan mellan Luleå och Narvik passerar här, och turiststationen har en alldeles egen tågstation. Flera gånger om dagen tuffar LKAB:s malmvagnar förbi, och emellanåt kommer det ett passagerartåg. Vid hemresan klev jag på nattåget i Abisko klockan 16.40 och klev av i Stockholm 09.26. Så praktiskt, och helt avgörande för mig som inte kan tänka mig att köra bil tur och retur 340 mil.

Turiststationens huvudbyggnad

Vandrarhemmet, suterräng i två våningar

Renfilé på Restaurang Kungsleden

Tågstationen

Naturum

I anslutning till turiststationen ligger nationalparkens Naturum, en byggnad med utställningar och information om parkens speciella värden. Här lärde jag mig om bevarandeprojekt för fjällräven, som tidigare hotades av pälsjägare men nu av rödrävens intåg i fjällrävens marker. Jag fick också veta att klimatförändringarna gör att fjällbjörken klättrar längre upp för fjällsidorna, och tränger undan fjällblommor med behov av öppna växtplatser i motsvarande grad.

Nuolja-toppen

Upp till Nuolja finns en linbana; en cirka tjugo minuter lång färd i stollift tar dig till ändstationen Aurora Sky Station. Här erbjuds speciella nattliga norrskensevenemang under högsäsong, men när jag var där var det öppet som ett ”vanligt” café med en extraordinär utsikt. Jag gick en runda på skaren på platån ovanför Torneträsk och Abisko, tog en fika på caféet och såg djärva personer spänna på sig snowboards för att kryssa sig ner för fjällsidan.

Med utsikt över Torneträsk

…och mot Lapporten

Nästan dagsmeja

Turskidor

Mitt mål var att åka turskidor, och jag hyrde sådana inklusive pjäxor i turiststationens butik. Det var ingen omedelbar hallelujaupplevelse. Skidorna hade verkligen noll och intet fäste, och leden jag följde in i nationalparken var isig och hårdpackad och utan definierade skidspår. Med i skidpaketet fick jag stighudar att sätta på skidorna, lurviga illgula fuskpälsbitar att fästa under trampet, men jag skulle ju bara upp för en liten lutning och sedan neråt eller på plan mark igen. Jag kämpade på en bra bit och njöt i alla fall av alla skidturers höjdpunkt: fikastunden, med tunnbrödsrulle, kaffe och nyponsoppa sittande på en trädstam med solen i nyllet. Dag nummer två testade jag en annan led som var mer kuperad, och i och med detta ännu vanskligare. Skidorna gled inte bara framåt eller bakåt utan även i sidled.

Dag nummer tre. Skulle jag ge upp eller ge det ännu en chans? Jag gav mig ut och fick faktiskt lite flyt i åkningen för första gången! De hade kört och ”pistat” leden med en snöskoter så den var uppruggad och lite mjukare att åka på. Jag testade också att åka en sväng i orörd snö, vilket jag fattar är turskidans triumf och egentliga syfte: att åka ospårat. Och rätt som jag stretade runt där i snön, i naturens absoluta tystnad, hörde jag ett knirk. Två ripor mellan fjällbjörkarna! Skidturens hallelujamoment kom till slut.

Det ser mjukt ut men är stelfruset

Mot Lapporten!

En bit av Kungsledens vintersträckning

Den norske upptäcktsresanden Roald Amundsen tittade bistert på mig från skidspetsarna. Han var nog missnöjd med mina expeditions-skills…

Norrsken

En annan förhoppning, som jag knappt vågat uttala av rädsla att jinxa den, var att få se norrsken. Med den senaste tidens norrskensyra långt ner i södra Sverige kändes det som att jag var den enda i riket som missat detta fenomen. Auroraappen var nedladdad, nya termobyxor inköpta – jag var redo att se norrsken! Tre dagar tidigare hade det varit det mest spektakulära norrskenet på sex år i Abisko, enligt några boende på vandrarhemmet. Jo, jag fick se det. Inget sken i toppklass, men en mäktig känsla att stå i tjugo graders kyla och blicka upp på den stjärnfyllda himlen, och se det som från början mest liknade dimstråk formera sig och stråla ut i grönt. (Eftersom mina foton blev suddiga besparar jag er dem.)

Abisko blev nummer 13 på min nationalparkslista, och jag var verkligen nöjd med mitt besök. Jag hade tur med vädret och det var så häftigt att besöka fjällen på vårvintern, nästan hundra mil längre norrut än jag någonsin varit tidigare vintertid. Men jag måste dit igen! Jag kunde inte låta bli att fundera över blomstren som bidade sin tid under det tjocka snötäcket, eller de sprakande höstfärgerna som jag såg på vackra foton. Och så har jag Sveriges allra nordligaste nationalpark Vadvetjåkka kvar, ytterligare några mil nordväst. Tur att tåget finns.