Pieljekaise nationalpark och en sväng in i Norge

En ursäkt till Pieljekaise nationalpark är på sin plats. Efter vår undersköna vandring över högfjället och mysiga övernattning vid Vadvetjåkka nationalpark så kändes det som att vårt mål var uppnått. Kan vi åka hemåt nu? Nej, vi har en nationalpark kvar som ”måste” besökas innan vi är klara. Suck, okey då…

En sväng in i Norge

Vid Kopparåsen är vi bara två mil från norska gränsen, och kartan visar att vägen genom Norge och ner till Jäkkvik är tio mil kortare än att åka ner till Gällivare, söderut via E45 och uppåt igen. En vackrare väg också, visar det sig. Sveriges mjukt rundade fjäll blir till dramatiska sylvassa bergsryggar i Norge, samtidigt som vägen i stora delar går utmed havet och till och med via vägfärja en bit.

Vårt lunchstopp blir i Narvik, och vi har turen att hamna på Restaurang Fiskekroken vid stadens torg. En helt gudomlig hälleflundra förgyller min redan fantastiska dag. Vi hinner nästan trettio mil ytterligare innan framförallt jag känner att det var dags att stanna för vila och övernattning, så jag bokar en campingstuga i Rognan vid vackra Saltdalsfjorden. På morgonen åker vi vidare söderut, tills det är dags att vika av in mot Sverige igen.

Kvällning på campingen i Rognan

Pieljekaise nationalpark

Pieljekaise är en av Sveriges nio första nationalparker, de som invigdes år 1909. Parken är namngiven efter fjället Pieljekaise (Bieljijgájse på samiska), som i sin tur betyder örontopparna. Här avsåg man att skydda främst fjällhed och fjällbjörkskog. De första kilometrarna från parkeringen i Jäkkvik går också genom tät fjällbjörkskog, och jag är tacksam att myggorna försvunnit för säsongen. I björkskogen växer den ståtliga nordiska stormhatten, höstgula strutbräken och den lilla färgklicken blombägarlav. Höstfärgerna börjar ge sig till känna.

Nordisk stormhatt

Strutbräken i höstfärger

Blombägarlav

Vår vandring följer en bit av Kungsleden; den etapp som går mellan Jäckvik och Adolfström. Hela Kungsleden är 45 mil lång och går mellan Abisko i norr och Hemavan i söder, och vid Jäckvik är vi ganska långt söderut på leden. Ska vandra några etapper av Kungsleden bli ett framtida mål för mig? Jag har inte bestämt mig ännu, men det bör helt klart göras snart om jag ska orka vandra med packning.

Det går uppför, uppför och obönhörligen uppför, och är ganska svettigt. När vi äntligen kommer upp på fjällhedens platå och utsikten öppnar upp så känns det lättare. Uppe på höjden är det si och så med spängerna över de blöta områdena. På ett ställe har de kapsejsat och det som återstår är att försöka hoppa från tuva till tuva, eller använda de lågväxande videbuskarna som underlag. Det är oundvikligt; till slut har jag plurrat (barndomens ord för att oavsiktligt trampa i vatten) och får traska vidare med blöta skor.

Fröställning av fjällkvanne

Dvärgbjörk i höstfärger

Så är vi framme vid nationalparkens gräns, efter fem-sex kilometers vandring. Lyckokänslan och upprymdheten infinner sig! Inget fusk här inte; jag är inne i min 30:e nationalpark och har lyckats med mitt mål att besöka alla Sveriges nationalparker. Och detta fem dagar innan nationalpark nummer 31 invigs: Nämdöskärgården dit jag ska helgen därpå.

Som om ryktet om mina bravader spridit sig så dyker en flock renar upp för att celebrera min ankomst. På något sätt är det betydligt mer storslaget att se en flock renar på långt håll i fjällen, än i vägdiket bredvid bilen. Vandringen tillbaka går lätt som en plätt, och sedan susar vi hemåt med ett mat- och sovstopp i Östersund. Det stora nationalparksturnén är slut!