8 september  – ankomst till Merano

Vi gick ut från tågstationen i Merano, möra efter nästan trettio timmar på resande fot, och på andra sidan gatan myllrade det av människor. Det var fredagsmarknad av rejäla italienska dimensioner: ost, chark och frukt, kläder, väskor och skor. Någon shopping var inte att tänka på, men jag gjorde ett snabbt överslag: på hemresedagen är det fredag igen och möjligt att stoppa med lite i ryggsäcken!

Buss 221 mot Dorf Tirol avgick på busstorget i anslutning till stationen. Bussen rullade raskt ut genom staden, vidare förbi prunkande äppelodlingar och i snäva svängar uppför höjden till byn. Där väntade en ansträngande promenad upp till linbanestationen – ja, ni hör, en kilometer uppför med solen i nacken och jag började redan oja mig…

Dorf Tirol

Linbanan

Under turen upp med linbanan fick vi en vy över Schloss Tirol, en medeltida borg där greven av grevskapet Tyrolen en gång i tiden huserade, och som då gav namn åt hela regionen. Tyrolens vagga!  Den branta färden slutade rakt in på gårdsplanen hos Gasthof Hochmuth där vi bokat rum för natten. Vilket läge! Det var väl en bonde med ett viss mått av högmod som en gång i tiden slog sig ner här på branten, med bästa utsikten över Merano. Med sitt relativt tillgängliga läge och egen linbana så var alla rum fullbokade sedan länge, alla utom vandrarrummet Mehrbettzimmer med tolv bäddar. Där hade jag paxat en våningssäng, och vi delade rummet med fyra andra vandrare. En varm måltid satt gott efter resan, och vi startade avsmakningen av Sydtyrolens delikatesser: knödelsoppa, omelett med speck och ost, Tiroler Radler (öl och äppeljuice) och apfelstrudel. Och ja, en riktig säng satt väl så bra efter en natt i tågets sittvagn.

länk: Gasthof Hochmut

Schloss Tirol

Gasthof Hochmuth 1400 möh

Tiroler Radler och Meraner Mineralwasser

Knödelsoppa

9 september – Hochmuth till Giggelberg

Frukosten öppnade klockan 07.30 och erbjöd kaffe, mackor, yoghurt, juice och ägg. Vi kom iväg klockan 08.15 och började vandringen med en brant stigning uppåt förbi utsiktsplatsen över Merano. Leden fortsatte via trappor och stigar utmejslade i bergssidan, vågrätt och uppåt, vågrätt och uppåt, och vid ett tillfälle över en 55 meter lång bro som överbryggade en dalgång.

Matsalen Gasthof Hochmuth

Utsiktsplatsen

Vid hyttan Hochganghaus hade många tagit rast, och jag tittade längtande. ”Ingen rast före klockan 12” sa sonen. Vi fortsatte utmed leden som strax vände uppåt, obönhörligt uppåt via stentrappor i sicksack.  Sonen drog iväg och jag kämpade på. Klockan blev 12 och jag tog min rast med macka och vatten, och stretade sedan vidare uppåt, steg för steg med svetten rinnande i pannan. När jag började närma mig det som såg ut att vara brytpunkten på stigningen såg jag sonen komma nedför stigen. ”Han kommer för att rädda mig” var min första tanke. Det visade sig att vi gått fel. Våra rumskamrater från Hochmuth; två tyska tjejer, hade tagit samma väg och konstaterat att vi hamnat på led nr 7 som gick till några högalpina sjöar uppe i bergen. Vi hade gått cirka 400 höjdmeter i onödan, och det var bara att vända neråt igen.

Hochganghaus 2012 möh

En antydan om stigningen…

Hus i skydd av stenar

Hur kunde det ske? Det fanns ingen skylt där leden delade sig, och alla leder var märkta med rödvita markeringar. Inget nummer 24 hade visserligen synts till, men inte heller nummer 7 för då hade vi troligen reagerat. Nere vid Hochganghaus igen följde vi leden in i skogen, mindre upptrampad än den upp på höjden. Nya friska tag, ”back on track”.  Efter ett tag kom vi fram till Tablander Alm, där det fanns servering av kylda drycker. Innehavaren pratade tyska och jag förstod lite, jag pratade engelska och han förstod lite. På så sätt fick vi vatten och citronläsk, och jag frågade hur långt det var kvar till Giggelberg, vårt mål för dagen. ”Zwei Stunden” sa han. Även om stunden på intet sätt ingick i min tyska vokabulär så förstod jag direkt vad det betydde: två timmar. Jag förklarade min uppgivna min med orden ”Hochganghaus, mistake, Sieben (7)”, han förstod direkt vad som hade skett och jag fick lite medkänsla.

Tablander Alm

Nåväl, det var bara att knata på och till slut nådde vi Gasthaus Giggelberg där jag bokat rum för natten. Kvinnan i receptionen sken upp när vi checkade in: ”Schweden!? Roxette! Best music!” En dusch, en Aperol spritz och en rejäl dos kolhydrater senare och jag var redo för sängen. Första dagen blev 1,9 mil lång, cirka 1150 meter upp och 985 ner.

Länk: Gasthaus Giggelberg