Jag var ute efter en långvandring, och efter ett bra tips hamnade jag i Sydtyrolen – en del av Italien men ändå inte.  Byggnadsstil, matkultur, folkdräkter – den tyrolska identiteten vårdas ömt och Tyrolens flagga är den enda som syns till. Med lite efterforskning har jag förstått att det finns en tung historia bakåt i tiden. Efter första världskriget fick Österrike släppa Sydtyrolen till Italien, och Benito Mussolini inledde snart därpå en aggressiv politik för att förvandla tyrolarna till italienare. Tyska språket förbjöds helt, all undervisning skedde på italienska, namn byttes ut, marker exproprierades och folk uppmanades att flytta. Numera är situationen stabil. Provinsen är Italiens rikaste, den har ett stort självstyre och är officiellt tvåspråkig. På väg- och informationsskyltar finns båda språken, men ute på landsbygden är det bara tyska som gäller.

Haflinger, Sydtyrolens vackra hästar

Vandringsleden

Här fanns leden som jag och sonen skulle vandra: Meraner Höhenweg, en cirkulär höghöjdsled som går runt naturreservatet och bergsmassivet Texelgruppe ovanför staden Merano. Hela rundan är ungefär tio mil lång och de sammanlagda höjdskillnaderna uppgår till nästan 5000 meter. Valmöjligheterna är många: det går att starta på flera olika ställen utmed leden (mestadels via linbana), det går att gå enstaka dagsturer och om du tänkt gå hela leden så rekommenderas du att dela in den i fem till åtta dagsetapper. Jag valde en uppdelning på sex dagsetapper. Bästa tiden att gå hela leden runt anges vara juli till september, och det beror på att utanför den tidsperioden kan snön ligga på ledens högsta delar.

Ett bra sätt att nå leden (utan bil) är att ta sig till Merano med tåg, ta buss 221 till byn Dorf Tirol och sedan linbanan upp till Hochmuth. Då är du framme vid leden som är skyltad och märkt med rödvita streck och nummer 24. De två första dagarna gick vi utmed bergsmassivets syd- och västsida och den tredje dagen vände vi nordost in i dalgången Pfossental. Den fjärde dagen passerade vi högsta punkten på 2865 meter över havet, nära gränsen till Österrike. Femte dagen rundade vi massivets nordöstra del och fortsatte ner i Passeiertal. Hur det slutade? Jo, den sjätte och sista dagen gick vi neråt i dalen och tog bussen till Merano, istället för en riktigt jobbig stigning tillbaka till Hochmuth för att ta linbanan ner. Antalet höjdmeter stannade därmed på 3700, men de tio milen uppnådde vi totalt ändå. Leden är mycket kuperad; ibland i långsträckta stigningar, ibland i sicksack och ibland i branta trappor uppför och nerför. Även om det inte finns några direkt farliga partier så bör man inte lida av svindel eller höjdskräck.

Här skulle vi över…

Högsta punkten 2895 möh

Boenden och mat

Utmed leden finns de mest ypperliga exempel på landsbygdsturism, på skalan från mindre hotell till rena lantgårdar som erbjuder mat och övernattningsmöjligheter, eller kanske ett glas hemgjord holunderblütengetränk (fläderdricka) när du passerar förbi. Ibland gick leden mellan gårdshus och över gårdsplanen, och vi hälsade Guten Morgen eller Grüß Gott till bönder i gummistövlar.

Ett av boendena erbjöd bara sovsalar, hos de andra fanns även tvåbäddsrum men de var i något fall fullbokade. För oss blev det jämnt skägg mellan flerbäddssal och tvåbäddsrum, och båda fungerade fint. Priserna låg på 35-45 euro inklusive frukost (middag beställdes från meny) och 55-60 euro där även middag ingick i priset. En kluring var att några boenden krävde att man hade med ”thin sleeping bag”. När vi anlände var det fint bäddat med fluffiga bolster, och det visade sig att vad de egentligen efterfrågade var ett reselakan, för att underlakanen inte byts dagligen. Alla boenden kändes oklanderligt rena och fräscha. Kontanter erfordras på nästan alla ställen.

Eishof 2076 möh

Information om etapperna och länkar till boenden finns på ledens officiella tyskspråkiga sida: Meraner Höhenweg
Ett tips om det till exempel är fullbokat är att söka upp boendena på Google maps och kolla in andra alternativ runt omkring. Tänk på att en avstickare ner till byn i dalen kan innebära några hundra extra höjdmeter på morgonkvisten – håll dig på leden!

Sammanfattning

Meraner Höhenweg får full pott som vandringsled, med mycket av allt: mycket vackert, mycket trevligt och mycket ansträngande! Vid några tillfällen var det lite svårt med språket för oss icke tysktalande, men inte värre än det löste sig: vi steppade upp våra ordförråd genom att lyssna och lära och fick även tolkhjälp av engelsktalande medvandrare någon gång. Med boende och mattillgång utmed leden kunde min ryggsäck hållas lätt; drygt fem-sex kilo inklusive vattenflaskor, vilket är vad jag tål när jag vandrar så långt och högt. Ett äventyr som rekommenderas!

Dagsrapporter följer…