12 september – Eishof till Zeppichl

Några sovmorgnar existerade inte på vår vandringstur. Strax före klockan 07.00 började alla röra på sig; påklädning, toalettbesök, frukost och packa ihop ryggsäcken. Jag klev ut på balkongen. Solen hade gått upp, det var helt torrt överallt och jag insåg snopet att det skvalande regnet jag hört under natten bara var den brusande forsen, flera hundra meter bort. Det var perfekt vandringsväder med andra ord.

Vi gav oss iväg med sikte mot de vackra ljusa bergstopparna vi hade beskådat under gårdagen. Oavbrutet uppåt, först grusad stig i moderata stigningar som senare övergick till en stenlagd stig som kryssade sig upp för bergssidan i skarpa kurvor. För varje böj med efterföljande raksträcka kom en ny, och en ny, och en ny. Jag testade ett nytt mentalt angreppssätt på den till synes oändliga uppförsbacken; att bara titta neråt på steget framför mig och låtsas att jag snart var framme. På så sätt höll jag på att gå rakt in i en flock med vackra Haflinger-hästar. De vuxna hästarna hade sett vandrare förr och var mer intresserade av att beta, men ett föl var nyfiket och lät sig klappas en stund.

Hej då Eishof

Landskapet blev mer och mer kargt, täckt av skiffer som glimmade som silver, och vi närmade oss krönet. Plötsligt hördes en man som joddlade från höjden! Han hade fått tyrolerfeeling när han nådde toppen, och jag förstod honom. Till slut var även jag uppe på ledens högsta punkt: 2 895 meter över havet. På andra sidan krönet fanns den olivgröna lilla sjön Eisjöchl och den brutalt råsnygga Stettiner Hütte i rostigt cortenstål. Den gamla hyttan drogs med i en lavin i februari 2014  och den nya stod klar sommaren 2022. Åsikterna går isär, somliga tycker att det var fel att frångå traditionell byggnadsstil men jag tycker att den gör sig mycket bra i denna karga miljö, likt på en annan planet. Troligen är den mer lavinsäker också. Vi tog paus på terrassen, med dryck och nudelsoppa.

Högsta punkten 2895 möh

Stettiner Hütte

Så var det dags att ta sig nerför berget, in i nästa dal: Pfelderertal. Samma slingrande sicksack fast nedåt. Det kan tyckas lättare men är i själva verket mer ansträngande för benen, speciellt som de stabila stenplattorna försvann och stigen istället var fylld av löst stenskravel. Två gånger gjorde jag en osnygg hasande nedgång på vänster knä med höger fotled böjd under mig, sedan drog jag ner tempot och kände mig noggrant för i varje steg. Byn vi skulle till syntes borta i dalen, men det var långt och det tog tid. Sonen tröttnade på det låga tempot och drog iväg, men jag höll fast vid säkerheten framför allt; jag njöt av det vackra vädret, träffade på en sällskaplig katt och mötte en ung getherde som ledde en stor flock getter på bete.

Pfelderertal

Getparad

Nere i den vackra dalen brusade ännu en fors mellan berg, skog och betesmarker, och vi följde den fram till den lilla byn Zeppichl med kanske sex – sju hus, där vi skulle bo på Zeppichl Mountain Residence. Som namnet antyder ett lyxigare boende än de tidigare, men hotellrummen var fullbokade och jag hade istället bokat plats i annexet, i deras speciella vandrarrum med tio bäddar för veckans lägsta pris: 35 euro inklusive frukost. Jag utnyttjade ändå deras SPA-avdelning på tredje våningen mot extra kostnad på 20 euro, med pool, bubbelbad, massagedusch, bastu, hallonsaft och torkad frukt. Jag hade också bokat bord på hotellets restaurang som var riktigt lyxig, vi beslöt att unna oss en trerättersmeny och kände oss riktigt på topp!

Zeppichl

Poolen -med utomhusdel och utsikt över bergen

Creme brûlée

Dagens sträcka var 19,7 kilometer, med 819 höjdmeter upp och 1266 ner. Vi var sex vandrare på rummet och det rådde en härlig outtalad konsensus om när det var läggdags; halv nio på kvällen var alla i säng och sussade strax gott (och tyst).

Länk: Zeppichl Mountain Residence