10 september – Giggelberg till Katharinaberg

Efter frukosten traskade vi iväg i den ljumna sensommarmorgonen, där solen steg på en klarblå himmel. Jag var fylld av tillförsikt. Dagens sträcka såg ut att bli betydligt lättare än gårdagens, med endast 395 meters stigning sammanlagt. Den här dagen rörde vi oss verkligen mitt i jordbrukslandskapet, utmed bergsmassivets sydsida. Några kortare sträckor gick på asfalterad bilväg, långa sträckor gick på gräsbevuxna stigar och traktorvägar från gård till gård, och emellanåt skulle vi brant ner i en skogbevuxen dalgång och lika brant upp igen. Över ”Tusenstegsravinen” hade det tack och lov byggts en hängbro med svaj i spannet. Jag fascinerades av de branta och välfriserade åkrarna där det uppenbarligen skördats gräs. Hur gick det till? De var så branta att jag skulle ha problem att ens gå på dem.

Bro över Tusenstegsravinen

En av många branta åkrar

Leden mellan hus

Sonen hade nu förstått att jag fungerade bäst om jag fick sitta ner och dricka citronläsk med jämna mellanrum, och det blev inte bara en utan två drickapauser. Först Hofschank Pirchhof med prunkande blomlådor och vidunderlig utsikt, och sedan Linthof, en mycket välbesökt anläggning strax ovanför linbanan Unterstell. Ändå blev det drygt och jobbigt på slutet, det var minst 25 grader varmt och det kändes som att vi aldrig kom fram. Sherpa-sonen slängde upp även min ryggsäck på axeln den sista kilometern och vi nådde målet!

Hofschank Pirchhof

Ett litet kapell

Tror att det betyder ungefär ”Allt som du här ser spira, kan du avnjuta av på alpgården”

Sista biten mot Katharinaberg

Untervernatschhof på höjden ovanför Katharinaberg är en bondgård och ett ”all inclusive-boende”, där middag ingår i priset 60 euro. Vi visades till vårt rum med lågt till tak, mörk träinredning och två små fönster. Gården hade enligt uppgift anor från 1200-talet, huset vi bodde i var i vissa delar från 1500-talet, men vårt sovrum hade nog ändå renoverats någon gång för hundra år sedan och toaletter och dusch i korridoren var faktiskt sprillans nya! Här var hela familjen engagerade; från farmor åttio plus som lagade maten till barnbarnet på runt tio år som bar ut grytorna med soppa och kött-och-potäter. Vi var tolv gäster, och Anke som var tyska men behärskade engelska hade kommenderats till vårt bord för att vi skulle ha någon att prata med. Vi hade mycket trevligt, och med hennes hjälp kunde jag fråga bonden hur de bar sig åt för att skörda de branta slänterna. Jag stöttade upp min fråga med lite pantomim och vevade i luften: med lie? Han skakade på huvudet och visade istället hur han höll en motordriven slåttermaskin framför sig, med en bredd på cirka tre meter. Kvällen avslutades ute på ”balkongen” med ett glas vin och utsikt över solnedgången och de blånande bergen, och jag orkade hålla mig uppe ända till klockan nio. Dagens sträcka var 18,3 kilometer och troligen mer än 395 höjdmeter, jag tror att vi knaprade på tredje dagens meter också beroende på vårt val av övernattningsställe.

Gästhuset på Untervernatschhof

Vårt sovrum

Chill på balkongen med Anke, Wolfgang och mannen i mitten som var 70 år, hade återhämtat sig från en hjärtattack och nu bestämt sig för att gå Meraner Höhenweg i sin egen takt.

Länk: Untervernatschhof
Det här boendet har fått många entusiastiska toppbetyg på nätet men också några absoluta bottenbetyg, inget där emellan. Jag älskade det! Autentiskt, rustikt, gemytligt – och uppfyllde baskraven ren säng och ren toalett/badrum. Den som behöver hotellstandard bör välja annat.