Det är tredje och sista vandringsdagen, jag är lite stel i kroppen och inte fullt lika utsövd som tidigare natt, efter att ha delat rum med några snarkande och nattkissande damer. Strax före klockan nio lämnar jag stugan, fortsätter leden genom fjällbjörkskogen och börjar stigningen upp på höjden. Solen skiner igenom molnen och utsikten är milsvida. Här och var kastar sig fjällbäckarna fram över silverglimmande skiffer, längre upp i dalen ligger fjällsjöarna på rad och topparna som omger dalgången har stråk av snö kvar. Det är makalöst vackert!

Kung Karls spira

Dvärgvide. Linné ska ha kallat den ”Världens minsta träd”

Vinden biter, men som tur är har jag den i ryggen. Lunchplanen klockan tolv utökas med ännu ett kriterium: efter tolv och en plats med lä. Det dröjer, men till slut hittar jag lä bakom ett stort stenblock, och där sitter jag bra med min kexchoklad och nyponsoppa. Efter ytterligare en kvart kommer jag till raststugan Kårsájaure, där andra har hittat lä. Jag vandrar vidare och tänker tillbaka på tidigare dagar. Dag ett var fin, dag två finare och dag tre finast. Men för vandringen gäller i samma ordning jobbig, jobbigare och jobbigast. Det som gör denna sista dag extra jobbig är den ojämna terrängen, mycket klivande över och på stenar. Det tar tid. När leden går ner mot sjön Akkajaure igen är det brant, och jag är tacksam att jag inte gått leden åt motsatt håll.

Lunchpaus

Kårsájaure. 7 km avklarade och 13 kvar

Jo, stenigt!

Nere vid sjön ligger Vaisaloukta sameviste, med många stugor. Det känns som att jag är framme, men det är fortfarande en och en halv kilometer kvar till STF-stugan, den längsta kilometer jag någonsin gått. Dagens etapp var också två mil, men tog mig över sju timmar och jag är rejält trött. Väl framme nyttjar jag ställets ”dusch”, en hytt där jag kan skopa iskallt vatten ur bäcken över huvudet, och sedan lagar jag vandringens sista måltid. I kväll bor jag helt ensam i min stughalva, men jag har två trevliga stugvärdar till sällskap eftersom det är byte i dagarna.

Stugvärdsbyte. Gunnel har gjort sina fem veckor och Ewa tar över.

Dag 4

Idag ska jag bara vänta in båttransporten klockan 14.20, och kan ta det lugnt innan dess. Jag äter frukost och tar en promenad på stranden; sjön regleras och det skiljer hela trettio meter på hög- och lågvatten. Sedan går jag tillbaka till samevistet för att ta en titt på kyrkkåtan. De håller på att bygga upp en samlingslokal vid kyrkan, och de olika lagren i bygget syns tydligt: träverket, näver och torvor. Jag byter några ord med en av byggarna, och han ser att jag tittar på en inplastad pall. Är det…? ”Jo. Vi köper näver på pall från Ryssland”!

Beach Akkajaure

Vaisaloukta kyrkkåta

Interiör

Bygge av samlingssal

Tillbaka vid stugan pratar jag med två tjejer som också ska över till Ritsem. ”Vi ska boka en helikopter. Det kostar bara 80 kronor mer än färjan. Ska du hänga på?” Jag är egentligen lite tveksam till helikopteråkande i vildmarken, men eftersom jag är en människa helt utan principer nappar jag direkt. Helikoptern ska ju ändå gå, och det blir första gången i livet som jag åker med en sådan. Som en extra bonus visar det sig att vår pilot är världsmästaren och olympiska guld-medaljören i skidor: Marcus Hellner. Jag spänner på mig säkerhetsbältet, gör tummen upp och så kör vi!

I Ritsem väntar ännu en övernattning, innan resan går hemåt via buss och tåg.

Helikopter från företaget Fiskflyg

Upp i luften!

Sammanfattning

Det här var min första fjällvandring och jag är mycket nöjd. Det var en bra tur, lagom lång, ansträngande men inte knäckande. Jag hade bra väder och trevliga boenden. Min packning fungerade fint, några saker kom inte till användning men jag skulle nog ta med dem nästa gång också, i fall att: regnbyxor, varm väst, karta och kompass (leden var väl märkt och upptrampad), myggnät och myggstift (knappt en mygga i sikte!).

Det fanns EN sak som gjorde mig lite besviken: jag såg inte en enda ren på turen. Värmeböljan tidigare i veckan hade tydligen fått dem att dra sig upp på högre höjder. Som tröstpris stod en ensam ren på vägen mellan Stora Sjöfallet och Gällivare, när vi passerade med bussen. Men jag har ju sett ren tidigare, vid Grövelsjön och Funäsdalen. Ljungpiparen och Kung Karls spira får representera årets nykomlingar!