Efter otaliga besök är Cannes som mammas gata för mig. Ändå har det hänt en del sedan jag var här sist, för två år sedan. Ombyggnaden vid stationen är äntligen klar, och trafikkaoset har -om inte försvunnit- så åtminstone halverats! Stationen är min hubb i Cannes; hit går lokalbussen för 1,5 euro, och regiontåget vidare till alla byar utmed rivieran, ända till Ventimiglia i Italien.

Jag börjar med lite lätt shopping på Rue d’Antibes, och fortsätter sedan in på Rue Meynadier. Den sistnämnda är en gågata som har lite marknadskänsla över sig, med en del trevliga matbutiker; bland annat en ostbutik, en tryffelbutik och vinkedjan Nicolas. Efter ett tag dyker saluhallen upp norr om gatan; Marché Forville. Vanligtvis är där matmarknad, men då den är stängd på måndagar är det loppmarknad istället. Väl så roligt!

Västerut, i slutet på gatan börjar stigningen upp mot Cannes äldsta stadsdel: Le Suquet. Rakaste vägen dit går via trappor, och uppe på höjden har jag en fin utsikt över staden, hamnen, bukten och de två öarna en bit ut.

Jag går ner till hamnen igen, och vidare till Cannes mest kända och otvivelaktigt fulaste byggnad: Palais des Festival. Här hålls den berömda filmfestivalen varje år i maj månad, och många andra mässor och festivaler resten av året. Det finns också en turistbyrå och ett casino i byggnaden. Precis runt hörnet ligger den stadsnära allmänna badstranden, innan strandpromenaden; Croisetten och hotellstränderna tar vid.

Cannes är fullt av restauranger, och även om jag haft några säkra kort genom åren, så har jag aldrig blivit missnöjd någonstans. Denna gång äter jag friterad zucchiniblomma, moules marinière och creme caramel på en enkel uteservering: Bistrot Farigoule. Mätt och nöjd, tur är väl det, för sedan ser jag att en av mina favoritresturanger, med de mest spektakulära skaldjurssalladerna, slagit igen och ersatts av ”The Beef house”. Protest!