Nyårshelgen har just passerat, och det fick mig att minnas mitt mest udda nyårsfirande:

Det är 31 december 2013 och jag har just debuterat som ensamresenär med en spontanresa till Nagoya i Japan. Känslan av ensamhet är kompakt, i en stad med miljontals japaner som jag inte kan prata med och som låtsas som om jag inte existerar. Oartiga? Inte alls. I Japan stirrar man inte på främlingar, trots att de avviker med all tydlighet. När jag tar kontakt bugar de artigt och försöker hjälpa mig på alla sätt. Engelskan är dock obefintlig… och då menar jag Obefintlig. Restaurangen skickar fram sin bäste man som rodnar och kan säga Hello, Yes och No. Jag är helt enkelt utlämnad till att peka på bilder i menyn, eller i det informativa vitrinskåpet med plastmåltider utanför restaurangens ingång. Det går utmärkt och jag äter gott. Artigheten till trots ser jag att någon sneglar lite förstulet på hur den konstiga europén lyckas med att hantera pinnarna.

Mitt rum är väldigt litet, men snyggt och rent och med en bekväm säng. För det facila priset av 180 kronor per natt ingår det tandborste, plastkam och tofflor som ska tas på för att gå till dusch eller toalett i korridoren. Inget barbariskt lufsande i uteskor här inte. Väggarnas isolering lämnar dock en del att önska, och rummet är rejält kyligt.  Under två nätter sover jag med kläder på och dubbla täcken, med en röd nästipp utanför täcket för syreintagets skull. Jag överväger möjligheten att framföra klagomål till receptionen men backar inför tanken på språkbarriären. Jag är ju av vikingars ätt från kalla Norden, det är bara att bita ihop!

Nagoya är en industristad med över 2 miljoner invånare, och att turista där istället för i Tokyo kan väl jämföras med att internationella turister skulle besöka Södertälje istället för Stockholm. Det är i vilket fall oerhört exotiskt. Butiker, tempel, parker, skyltar… inget liknar det jag är van vid. Jag vandrar runt, åker tunnelbana och ser bara 2-3 västerlänningar på hela dagen. När nyårsaftons kväll kommer är jag utmattad av intryck och jetlag, äter en sushilåda  och dricker en liten flaska mousserande vin på rummet. Ensamheten känns inte alls besvärande utan jag känner mig som en upptäcktsresande mitt i det stora äventyret!

På nyårsdagens morgon vaknar jag abrupt till en japansk operasångerska som sjunger arior på rummets tv som hoppat igång med automatik. Jag drar ur sladden till tv:n och pillar sedan lite på luftkonditioneringen ovanför dörren. Till min förvåning och stora glädje strömmar det plötsligt varmluft ut i rummet! Livet är gott att leva och nya äventyr väntar!

januari 2014