Före en resa brukar jag göra lite research och välja ut några restauranger som fått goda rekommendationer på Tripadvisor eller någon annan sajt. Så också inför resan till Beijing, i sista stund listade jag ett antal besöksvärda restauranger i ett resedokument, men något gick fel när jag skulle spara och ändringarna försvann ut i cyber-rymden. Arbetet var ogjort. Jag hade inte tid att göra om det, utan fick åka på vinst och förlust -Skulle jag hitta någon bra mat att äta?

Naturligtvis gjorde jag det! Jag fick helt enkelt släppa sargen och improvisera; när jag var hungrig tittade jag efter ett ställe med många gäster, och gjorde dem sällskap. Menyerna hade bilder, någon i personalen kunde lite engelska, allt löste sig till det bästa.  

Den första kvällen åt jag nudlar. Alla andra på restaurangen doppade mat i någon slags fondue-gryta som puttrade mitt på bordet. Redan dagen efter fick jag lära mig att det heter Hot Pot, och även pröva på det under vår nyårsmiddag på vandrarhemmet.

Att hitta ett drickbart vin på kinesiska restauranger var bara att glömma, men ölen fick klart godkänt av mig: fruktig och frisk ljus lager. Gafflarna lyste också med sin frånvaro, jag är glad att jag har pinntränat flitigt.

Den här lunchen ingick i turen till muren. En stor glasskiva med olika rätter snurrades runt och vi fick plocka till oss. Fräscht, kryddigt, krispigt -en fullpoängare! Det var under samtalet med de andra turisterna runt bordet som jag blev tipsad om den spännande matgatan Wangfujing med sina friterade skorpioner och annat läskigt. Efter detta kom vi in på skumma maträtter från våra egna länder. Britterna nämnde sin haggis, men jag sopade mattan med dem alla genom att beskriva surströmmingen!

Utmed den stora Wangfujing-gatan låg Beijing Mall, ett ganska trist varuhus med bland annat Jack & Jones och Vero Moda-butiker. Jag åkte rulltrappan fem-sex våningar upp för att kolla in om det fanns något mer spännande utbud, och hamnade utanför en restaurang där det var så gott som fullsatt. Gott tecken! Jag fick en plats, och valde några smårätter á tjugo kronor styck i menyn. Smarriga räkfyllda dumplings, knapriga honungsstekta små revben av fläsk. Och så grisbullarna. Det framgick att de var fyllda med mosade svarta bönor, och jag visste att det inte skulle vara någon smaksensation, men jag var bara tvungen att se dem i verkligheten! Jag åt i alla fall en och en halv – tänk er mosade bruna bönor i osötad marsipan.

På kvällen var jag ute med några andra gäster från vandrarhemmet och åt pekinganka. Jag var egentligen både mätt och trött, men: 1. När man är i Beijing bör man testa pekinganka, den mest klassiska av rätter. 2. När två trevliga och stiliga italienska ynglingar frågar om man vill hänga med ut på restaurang säger man inte nej.

Jag är glad att jag följde med. Som sagt; sällskapet var trevligt, och pekingankan var mycket god. Jag hade slarvat med min pekingankeresearch och hade noll koll på hur den ska ätas. Jag hade nog föreställt mig ett kött med sås-upplägg, men det hela var mer av en exklusiv taco-kväll. Ankbitarna med sitt knapriga skinn läggs i en liten tortilla, tillsammans med finskurna grönsaker och olika såser.

Fikapaus i Pandahuset: Grönt te-bakelse

Sista kvällen var jag trött och hungrig efter en heldag på stan, och det kändes överväldigande med en lång meny. Jag frågade servitrisen om hon rekommenderade något. “Gillar du stark mat?” frågade hon. Stark mat i Kina kan var extremt stark, och det gillar jag inte. Så jag sa nej, och fick då förslaget tofugryta. Den gillade jag verkligen. Det svarta var en slags skålsvamp, och det vita… kan ha varit böngroddar, men smakade och kändes mer som någon slags skaldjur eller bläckfisk. Jag bestämde mig för att inte analysera det vidare, utan tugga och njuta.

Slutsats: Beijing är en fantastisk matstad, där man klarar sig även utan förhandsplanering!