Under helgen som gick fyllde jag år. Med anledning av detta jubileum kommer här en intervju:

Först den klassiska frågan: Hur känns det?
Jo tack… det känns fortfarande lite speciellt att fylla år och bli gratulerad. Jag har ingen större ångest över detta, bara en viss förundran över att siffran nu är 56.

Så hur gammal känner du dig egentligen?
Jag hörde en gång en föreläsare som påstod att de allra flesta medelålders och äldre som får frågan säger att de känner sig som cirka tjugosju i sinnet. Inte som barn, inte som tonåringar (denna turbulenta tid), utan som vid en tid då livet har stabiliserats, kanske med barn och jobb. Det ligger nära till hands att tro att detta årtal förskjutits med tiden. Kanske är trettiofem det nya tjugosju?

Själv har jag nog alltid känt mig som barn, ung och gammal, och allt däremellan på samma gång. När jag tältar känner jag mig som tio år igen, när jag åker på rockfestival är jag tjugofem. Ända sedan barndom och ungdom har jag ägnat mig åt traditionella tanthobbyer; krukväxter, trädgård, sylta, safta och laga mat från grunden, intressen som nu har gått och blivit trendiga.  Jag har alltid samlat minnen och varit nostalgiskt lagd, skillnaden är bara att det finns så mycket mer att minnas och vara nostalgisk över i 56-årsåldern.

Men med ålder kommer väl erfarenhet och kunskap?
Jodå, åren har gett mig användbara erfarenheter, men en del kunskaper har passerat bäst före-datum, och nya behöver fyllas på hela tiden. Vissa saker testar jag fortfarande, år efter år, som lämpligheten i att exponera vit hud som inte sett solen på tio månader för brännande medelhavssol. Aj!

Känner du av några ålderstecken?
De har smugit sig på med åren; gråa hår, rynkor, mjuka valkar och lite mindre ork. Jag umgås med tankar om att gå ner tre-fyra kilo och börja hårdträna, men eftersom detta kräver försakelser och ansträngning (åh, så tråkigt…) så är min strategi istället att ignorera ålderstecknen, låtsas som inget och konstant överskatta min förmåga. Den strategin har fungerat bra hittills, de två senaste åren har jag till exempel vandrat Europas tuffaste vandringsled i nio dagar och galopperat genom Georgien i sju dagar. På resa känner jag mig förresten alltid yngre och piggare än i vardagen!

Hur påverkar åldern dina resplaner?
Jag vill hinna med att genomföra ytterligare någon ansträngande resa medan jag orkar, men jag ser många lugnare, spännande och lärorika upplevelser framöver om jag får ha hälsan. En positiv men i grunden sorglig iakttagelse är att jag känner mig tryggare med att resa som ensam kvinna när jag är 50-plus. Det intresse från män som väcker olustiga känslor, som när de ropar efter en eller följer efter, finns inte längre.

Några slutord?
Är det inte så att åren går och kroppen blir bättre begagnad, men personligheten består? De flesta av oss genomgår inte någon slags metamorfos genom åren, från leksugna, oansvariga, partysugna och äventyrliga ungdomar till hemmakära, småpysslande pensionärer som är motståndare till alla förändringar. Förväntningarna på ungdomar och pensionärer ser så olika ut, men alla människor är olika och få passar in i en traditionell mall. Bevara barnasinnet, slopa åldersrasismen och se människan!

Fiskelycka 2014

Tidigt 70-tal