En resa i biofåtöljen – Göteborg Film Festival 2019

En resa i biofåtöljen – Göteborg Film Festival 2019

Årets filmfestival blev kort men naggande god för min del. Jag hade bara möjlighet att delta en helg (fredag kväll till söndag kväll) av festivalens elva filmdagar, och hann endast se nio filmer av ett utbud på totalt 376 filmer. Hårt! För att välja fick jag gå på en kombination av erfarenhet och festivalprogrammets kortfattade beskrivning; lite av ett lotteri, men jag är nöjd med utfallet. Här kommer en sammanställning av mina val, skrivet före festivalen, och vad jag tyckte om filmerna, skrivet efter festivalen.

Heavy Trip

Finland, regi Juuso Laatio & Jukka Vidgren. Kategori Nordic Comedy

Varför jag valde den:
Filmen presenterades som en komedi om ett gäng unga män på finska landsbygden som vill slå igenom med sitt hårdrocksband. Det lät helt oemotståndligt för mig; Metal och komedi i kombination! Jag brukar alltid gilla finska filmer, härliga svarta komedier och filmer av ömsinta dysterkvistar som Kaurismäki.

Hur den var:

Jag älskade filmen!!! Den var en galet absurd komedi om fyra killar i norra Finland som spelade death metal i källaren till ett renslakteri. Tolv år utan en spelning… men så uppenbarar sig en möjlighet! Många skratt, värme, sorg, hopp, vackra fjällvyer och jag stampade naturligtvis takten och headbangade lite försiktigt till musiken.

Filmens skapare Juusu och Jukka var på plats och berättade lite om bakgrunden till filmen. De hade gjort musikvideos till finska death metalband, och slagits av hur försynta och trevliga bandmedlemmarna var. Av detta föddes idén, och ett manuskript  som växte fram under fem år, och filmades under 30 dagar. Bra jobbat grabbar!

Trailer: Heavy Trip

Juusu Laatio och Jukka Vidgren frågas ut på scen

Volcano

Ukraina, regi Roman Bondarchuk. Kategori Five Continents

Varför jag valde den:
”Surrealistisk ukrainsk komedi om stadsbon Lucas som strandar på landsbygden och konfronteras med en allt annat än hjälpsam lokalbefolkning”. Jo, jag var lite lättköpt och valde att inleda med några komedier. Från Ukraina dessutom, tror aldrig jag känt deras humor på pulsen förut.

Hur den var:

Om detta är en ukrainsk komedi så har de det inte lätt i Ukraina. Hur rolig var den på en skala? Minus fem. Våld, korruption, by-rivalitet och hopplöshet. Det är inte så att den var en allt igenom usel film, bara i komedi-genren. Som ångestfyllt drama hade den vissa kvaliteter.

Dogman

Italien, regi Matteo Garrone. Kategori Masters

Varför jag valde den:
”Ett skitigt, humoristiskt och kärleksfullt gangsterdrama om en kokainlangande hundfrisör”. Vilket fantastiskt upplägg! Kategorin Masters brukar också vara en garant för kvalitén, här platsar bara mästare som namnet antyder. Garrone har tidigare regisserat Gomorra.

Hur den var:

Huvudpersonen var en bortkommen, irriterande godtrogen och korkad snubbe som trivdes bäst med att frisera fluffiga pudlar, fila klorna på Grand Danois-hundar eller föntorka mastiffer. Men hans psykopat till granne/vän drar in honom i trubbel… Trubbel som leder till omfattande personskador, kan vi säga. Fast hundarna klarar sig fint.

Helt klart en välgjord film, fast lite för våldsam för min smak. Lektion 1: gå inte i fängelse för en svekfull vän, du blir bara besviken.

Trailer: Dogman

På Stora Teatern

Keep Going

Belgien, regi Joachim Lafosse. Kategori Masters

Varför jag valde den:
Lafosse är en prisbelönt regissör som ingår i mästarkategorin, men jag har inte sett någon av hans filmer tidigare. Här föll jag istället för raden: ”drama om en sargad mor och son som korsar kirgizistanska stäppen till häst”. Jamen, det har ju jag också gjort! Inte sargad, och snarare bergen än stäppen, men ändå… hur ofta får man en glimt av Kirgizistan på film!?

Hur den var:

Ett intressant familjedrama som inkluderade vackra hästar, klart sevärt. Jag kände dock inte igen mig så mycket, deras ridtur gick mot Osj i sydvästra Kirgizistan, och det var inte alls lika vackert landskap som i öst vid Issyk-Kul, där jag varit. Som om någon utländsk turist varit i Härjedalen, och tror att hon ska känna igen sig i Skåne. På slutet var det lite kirgisiskt disco, då fick jag lite vibbar.

Wild Relatives

Dokumentär, regi Jumana Manna. Kategori Apocalypse

Varför jag valde den:
Ja, det kan man undra. Temat Apokalypsen kändes för tungt och deprimerande, och dokumentärer brukar jag välja bort till förmån för spelfilm (trots att de dokumentärer jag ändå sett brukar vara mycket bra). Anledningen var att det uppenbarade sig en tidslucka som var för kort för en ordinär långfilm, men för lång för att slarva bort till ingen nytta. En dokumentär på 70 minuter passade in perfekt, och jag hittade dessutom en av högsta intresse för mig. Filmen handlar om den genbank av fröer i Aleppo i Syrien som övergivits, och genbanken av fröer som finns på Svalbard (vars port jag sett på håll).

Hur den var:

Intressant. Det handlade mycket om ICARDA: International Center for Agricultural Research in the Dry Areas. Om de förädlade växterna tar över och de ursprungliga arterna försvinner, så förlorar vi basmaterialet för kommande behov och förädling. Det är detta scenario som genbankerna av fröer ska förhindra. Mycket från Libanon, dit den syriska provodlingen flyttat, men även från Svalbard där en ur-kollektion av fröer bevaras. Longyearbyen -igenkänningsfaktor!

Ash Is Purest White

Kina, regi Jia Zhang-ke. Kategori Masters

Varför jag valde den:
Om en vecka är jag i Kina, och i stort sett allt jag vet om landet har jag lärt mig från böcker och film: om kulturrevolutionen, kejsartiden, mytologin och nutida samhällsförändringar. Jia Zhang-ke är ännu en mästare och räknas som Kinas internationellt mest kände regissör, och jag har tidigare sett hans Stilla Liv och A Touch of Sin. Även denna film berör den kapitalistiska samhällsutvecklingen i Kina.

Hur den var:

Nja, den var ok, men lyfte aldrig riktigt. Lite överspelat, blodiga slagsmål som saknade trovärdighet. En intressant tidslinje från tidigt 2000-tal till nutid, när mobilen står i centrum även i Kina. Lektion 2: gå inte i fängelse för en svekfull pojkvän, du blir bara besviken.

Jag föredrar helt klart Zhang Yimous filmer, vare sig det är Martial Art eller stillsamma familjedrama. Den bästa kinesiska historielektionen och min favoritfilm alla kategorier: hans  Att Leva (1994)

Draken: kö med 700 onumrerade biljetter

Ayka

Ryssland, Kazakstan m.fl, regi Sergey Dvortsevoy. Kategori Five Continents

Varför jag valde den:
Söndag morgon, och vid det laget räknar jag med att vara mogen för en riktigt tung film. ”En ofattbart välskriven socialrealistisk klasskildring från den hagelstorm av mänsklig förnedring som möter papperslösa på Moskvas gator”. En bra film kan vara som ett knytnävsslag i magen; smärtsam, minnesvärd och lärorik. Oscarsnominerad i kategorin bästa utländska film.

Hur den var:

Det var hårt, plågsamt och mycket bra. Den här filmen kommer att stanna kvar i minnet. Och precis det här pågår just nu i Moskva och många andra länder, den hårda tillvaron för utsatta människor som strävar efter ett värdigt liv. Filmen är ett samarbete mellan Ryssland, Kazakstan med flera, men i filmen kommer Ayka från Kirgizistan. Samal Yeslyamova vann pris för rollen som bästa kvinnliga skådespelare i Cannes 2018.

Woman At War

Island, regi Benedikt Erlingsson. Kategori Apocalypse

Varför jag valde den:
Här slank det in ännu en apokalypsfilm, men under epitetet ”klimatkomedi” och från Island. Älskar Island, och ser all isländsk film jag kommer över. Regissören har bland annat gjort Om hästar och män, som var en bra film. Den här heter ”Kona fer i strid” på originalspråket och det hon strider mot är aluminiumindustrin. En annan orsak till det här valet var att filmen visas på Draken, den fantastiska biografen vid Järntorget med 708 platser. Ingen filmfestival är komplett utan åtminstone ett besök där.

Hur den var:

En smart, rolig och spännande film, med ett viktigt budskap och storslagen natur. En fullpoängare. Regissören Benedikt Erlingsson var där och berättade engagerat om  bakgrunden till filmen; hotet om en utbyggd vattenkraft för att förse den multinationella aluminiumindustrin med energi, och konsumtionssamhället med läskburkar och nespressokapslar i aluminium.

När jag läser om filmen på nätet ser jag att Jodie Foster ska regissera, producera och spela i en engelskspråkig remake av filmen. Det kanske är en kvalitetsstämpel på själva storyn, men vad är det för FEL på engelskspråkigt folk? Varför kan de inte läsa filmtexter som vi andra? Isländskan är ett av världens vackraste språk! Och förlåt Jodie Foster, men du kan inte drömma om att motsvara valkyrian Halldóra Geirharðsdottir. Och om Hugh Grant eller någon ska spela den trulige fårbonden så gråter jag. Gott folk: gå och se originalet!

Trailer: Woman at War

Benedikt Erlingsson på scen

Never Look Away

Tyskland, regi Florian Henckel von Donnersmarck. Kategori Gala

Varför jag valde den:
I gala-kategorin finns filmer med lite extra stjärnglans; prisbelönta regissörer och/eller skådespelare. Den här regissören vann en Oscar för bästa utländska film 2006 med De andras liv, en mycket bra film, och denna filmen kandiderar till en Oscar i år. Jag föll mest för ord som ”episkt drama som spänner över flera decennier”, och längden: tre timmar och nio minuter. Yeah, här kör jag ända in i väggen innan festivalen är slut för min del!

Hur den var:

Tre timmar episkt drama satt som en smäck! Olyckligtvis visades denna film i Handelshögskolans  aula, med allt annat än mjuka stolar, men timmarna var ändå njutbara med den välgjorda filmen som utspelade sig från 1937 till 1961. Det var Dresden, det var rasbiologi, andra världskriget, Östtyskland och flykt till väst, men också mycket konsthistoria. Filmens huvudperson Kurt Barnert är inspirerad av Gerhard Richter, en av världens nu mest framgångsrika och välbetalda konstnärer. På spårvagnen från biografen tjuvlyssnar jag på ett äldre par som initierat diskuterar vilka kända konstnärer som stått som förlaga till alla rollfigurer i filmens slutskede på konstakademin i Dusseldorf.

Trailer: Never Look Away

Sammanfattningsvis: Mina favoriter var, som kanske framgått, Heavy Trip och Woman at War. På andra plats Ayka och Never Look Away.

Några av de här filmerna kommer troligtvis aldrig visas på svenska biografer, några visas kanske på alternativbiografer som Folkets bio eller Röda Kvarn under en begränsad tid. Woman at War, Dogman och Never Look Away har du förmodligen möjlighet att se, kanske också Heavy Trip och Ayka. Ge dem en chans!

2019-01-29T08:07:45+00:0028 jan 2019|0 kommentarer

Lämna en kommentar