På morgonen den 2:e januari startar den stora nyårsrean i Nagoya, och köerna ringlar långa utanför varuhusen inför öppningsdags. Gôtt… tänker mitt västgötska jag; japanerna är lika fyndsugna som vilka Ullaredsresenärer som helst. Själv ska jag titta på tempel i Kyoto, och hoppas på mindre trängsel där. Snabbtåget Shinkansen mellan Nagoya och Kyoto tar knappt 40 minuter, och nu känner jag mig trygg och rutinerad efter gårdagens tågresa till Gero.
I Kyoto kan jag konstatera att det finns japaner så det räcker till för tempelbesök också. Den ultramoderna tågstationen är sprängfylld med folk, och köerna till bussarna utanför är lika långa som till rean. Eftersom jag inte ens vet vilken buss jag ska köa till, så tar jag istället fram en stadskarta och börjar gå. Ett lämmeltåg rör sig på gatorna, och jag hamnar mitt i ett gäng med likadana röda kepsar och en guide med flagga i täten.
De flesta japanska storstäder blev i stort sett totalförstörda av bombanfall under andra världskriget, och de värsta exemplen är naturligtvis Hiroshima och Nagasaki. Men Kyoto skonades, enligt uppgift på order av den amerikanske krigsministern som själv besökt staden och kände till dess kulturskatter. Därför finns det fortfarande cirka 1 600 tempel och helgedomar i Kyoto, och även andra historiska byggnader och kvarter.
Av dessa 1 600 tempel har jag valt ut fyra. Först ut är Kiyomizu-dera, ett gigantiskt trätempel från 1633, som är byggt utan en enda spik. Hela området omkring är fyllt av lackröda portar och pagoder, för att inte tala om alla festklädda japaner i kimono som fotograferar varandra. Alla passerar templet och det är bara att hoppas att det spiklösa bygget håller för folkmängden. Jag köper en lyckoamulett och känner mig genast tryggare!
Efter besöket på Kiyomizu-dera går jag ner i Sion-kvarteret med massor av butiker, och röda lyktor som signalerar att det finns ett matställe innanför. Jag har inte tid att äta, utan köper en grönt thé-glass i en petit-chou, som jag trycker i mig på stående fot. Kosthållning på resa kan bli lite egendomlig ibland! Jag inser att det första tempelbesöket tagit oproportionerligt lång tid… Kyoto är stort, och om tempelkvoten ska uppfyllas så måste det till åtgärder. Taxi.
Taxi i Japan är lika med veteranbilar av japanska märken, som körs av kostymklädda gentlemän i vita handskar, och med överdrag av vitt spetstyg på sätena. Eftersom Kyoto är en turiststad, så finns det chans att chauffören behärskar några ord på engelska. Jag kom så långt att jag diskuterade Volvo med en chaufför, för det var vad han kände till om Sverige. Hur som helst, det blir taxi de återstående tre delsträckorna.
Tempel nummer två är Ginkaku-ji; Silverpaviljongens tempel, även om den aldrig blev täckt av silver som tanken var. Byggnaden är från 1474, och var ursprungligen bostad åt shogunen Yoshimasa. Han blev senare munk, och vid hans död byggdes huset om till tempel. Den fantastiska trädgården designades på 1500-talet, och grusgården har krattats allt sedan dess.
Tredje templet är Kinkaku-ji, den Gyllene paviljongens tempel. Byggnaden är täckt av bladguld, men byggd så sent som 1955. Originalet från 1397 brändes nämligen ner av en galen munk. Nu är templet återställt, och speglar sig i den lilla sjön i den makalösa trädgården.
Fjärde och sista templet på gångavstånd från Gyllene paviljongen är Ryoan-ji, en vacker byggnad med rispappertäckta skjutdörrar och vackra målningar. Men det som templet är mest berömt för är sin zen-trädgård, som utmanar den nutida idén om vad en trädgård är. Den består nämligen av en inbyggd, omsorgsfullt krattad grusgård, med 15 stenar utplacerade så sinnrikt att det är omöjligt att se dem alla på en gång från husets trädäck. Där ska man sitta och filosofera. Kanske ändå en trädgårdsidé för den som tröttnat på att klippa gräset?
Under taxiresan till stationen ser jag ytterligare sevärdheter; palats och tempel med gigantiska proportioner, och jag inser att jag bara skrapat på ytan av detta fantastiska ställe. Jag inser också att jag inte ätit mer än en glassbakelse på hela dagen, och laddar upp med en påse snabbmat att inta under tågresan tillbaka till Nagoya. Människan kan inte leva av skönhet allena, även om det räcker långt!
januari 2014
Lämna en kommentar