Under de senaste månaderna har flera frågat mig: “Hur går det för dig nu, när du inte kan resa?”. Av omtanke har jag uppfattat det som,  jag uppfattas helt enkelt som en person för vilken resandet har en stor betydelse i livet.

Det är både rätt och fel. Jag hör till exempel inte till dem som måste ha sol och värme för att må bra,  däremot vill jag gärna ha nya upplevelser och intryck. Jag tycker att sommaren i Sverige har fungerat bra, men nu när november knackar på dörren och klockan ställts om till vintertid så känns det tungt, utan tvekan. Jag tänker på mina två senaste novemberresor; till Bergen och Flåm i Norge med tåg 2018 och till Århus i Danmark med buss 2019. Intensiva helger med konserter, museer och god mat; som en vitamininjektion i mörkret.

Samtidigt är jag anpassningsbar. Jag VET att det finns många värre problem här i livet än att jag får stanna hemma, även för mig, och att många människor runt om i världen lever ett liv där resor och äventyr aldrig varit möjliga.  Jag VILL inte resa utomlands just nu, även om det är praktiskt möjligt. Det är kanske möjligt att gå genom ett varghägn med bacon i byxfickan också, men vill jag göra det?

Fast gränsen mellan Sverige och utlandet har ju ingen praktisk betydelse för coronaviruset. Det lockar mig lika lite att åka tåg till Kiruna som till Berlin, eller tunnelbana i Stockholm som i Paris. Det är beteendet och situationerna som har betydelse för smittspridningen, att kunna undvika trängsel och att känna glädje och en relativ trygghet under resan. Att vara ensamresenär och hänvisad till allmänna kommunikationer är inget guldläge.

När jag tycker synd om någon är det inte mig själv, utan de människor ute i världen som är beroende av turismen som sin enda inkomst, utan ekonomiska skyddsnät. De som arbetar som turistguider, eller driver restaurang och hotell. Det finns de i turistbranschen i Sverige som har det svårt också, men vi ställde ändå om snabbt till ett inhemskt resande: svemestern fyllde många vakanser. Den effekten kom naturligtvis inte i Tanzania, Peru, Ecuador, Kirgizistan eller Mongoliet, för att nämna några länder som jag har erfarenhet av. Jag tänker på de personer jag mött som satsat och byggt upp företag för ridturism: Ishen och Gulmira i Kirgizistan, Levan i Georgien och Kristina, Aurel och Ilir i Albanien. De hade ingen kundkrets av ryttare inom de egna länderna som tog vid.

Jag tänker också på naturen, och där är det tveeggat. Det är bra för klimatet att flygandet störtdykt (men dåligt om vi ägnar oss åt energislukande Netflix-streaming istället). Kampanjen Flygfritt 2019 – vi håller oss på Jorden kämpade för ett beteende som blev så naturligt under 2020 att ingen längre pratar om det. Men nackdelarna uppenbarar sig också, för världen är ingen idyllisk park likt i Jehovas vittnens broschyrer. Utan inkomster att avlöna parkvakter med så ökar antalet tjuvskyttar i de afrikanska nationalparkerna till exempel. Turismen är helt enkelt en garant för att bevara djur och natur i många fattiga länder. Ett mer ansvarsfullt resande är vad jag hoppas kommer ut av detta, och för min egen del kommer det att bli så.

Guiden Bahad i Lushoto, Tanzania

Fem turister och sex personal i Mongoliet

Kanat, Aimaral och Mirlan i Kirgizistan

Kock, bärare, guiden Elio och två vandringskamrater i Peru