Jag har redan skrivit en snabbversion om den här turen, från min ridresa på Sicilien förra hösten, men de här dagarna är helt klart värda en mer detaljerad beskrivning. Siciliansk landsbygd, agriturismo och avfolkning, övergivna platser och att förflytta sig till häst!

10 november: till Sclafani Bagni

Efter frukosten väntar vi in turens femte deltagare, Mathieu från Belgien. Hans flyg är något försenat och stackars Mathieu får bara några minuter på sig att byta om från reskläder till ridkläder och sitta upp till häst. Vi är på väg! Pippa på Phoebe, Mathieu på Saladin, Jenny på Persephone, jag på Qalbi och Samadi på Tyrone.

Turen går upp på åsen med den långa raden av vindkraftverk, och fortsätter till en lantgård där Pippa lånar nyckeln till den grind som vi ska passera. Seden bjuder att besökare ska få en kopp kaffe också; vi blir serverade en liten plastmugg espresso och några kex som intas på hästryggen. De sicilianska lantgårdarna skiljer sig från de svenska på ett utmärkande sätt;  det bor inga på gårdarna och det finns följaktligen inga boningshus. Ägarna bor i närliggande byar eller städer, och sedan åker de eller deras arbetare till gården för att arbeta och se till djuren. Men en espressokokare har de naturligtvis tillgång till, i personalutrymmet.

Ridturen går vidare över hagmarker och ut på en asfalterad väg utan några bilar. Då det är dags för lunch-picknick binder vi helt sonika upp hästarna utmed vägen och sätter oss på andra sidan för att äta. När vi närmar oss turens mål: byn Sclafani Bagni som klättrar på toppen och sidan av ett berg, får jag härliga Sagan om ringen-vibbar. Vi är ett gäng hobbitar som närmar oss Minas Tirith, efter en lång och mödosam färd! Samadi fattar precis vad jag menar, vi har redan funnit varandra som Sagan om ringen- och Game of Thrones-fans.

Foto: Pippa Camilleri

Gården vi ska övernatta på ligger lite utanför byn, och när vi kliver av hästarna har vi tillryggalagt cirka två mil och tillbringat nästan fyra och en halv timme i sadeln. Mark, Max och Paul möter upp i bil, hästarna släpps i en hage och efter ett snabbt klädbyte och avvaskning drar vi till byn för en promenad och en aperitif. Sclafani Bagni har anor tillbaka till tusentalet, en befäst by med ett medeltida slott i kärnan mellan de tättbyggda husen. Gränderna ringlar sig trånga och branta, och jag tänker på hur det är att bo här som gammal och trött i benen. Jag hinner inte mer än tänka tanken, så möts jag av en kort tant som hälsar glatt, och sakta men säkert traskar uppför. Byn har drygt fyrahundra invånare och medelåldern är hög.

När vi är tillbaka på gården är ägarna Rosanna och Salvatore i full färd med att laga mat. De bor inte heller på gården utan i byn, men här finns ett trevligt hus som bland annat är avsett för agriturismo; mat och boende för turister – det vill säga sådana som vi. Stämningen är hög och maten är fantastisk. De bjuder på en komplett italiensk måltid. Antipasti: inlagda grönsaker, oliver och bröd. Primi: pasta med aubergineröra. Secondi: de godaste korvar jag ätit i hela mitt liv, och till det contorni: en omelett med örter från trädgården. Ja, allt är hemgjort och från gården. Det mest utmärkande är kanske Husets vin, som verkligen lever upp till sitt namn. Vinstockarna växer på åkern utanför och flaska efter flaska, återvunna med etiketten Aqua minerale, bärs fram på bordet. Till avslutning dolce; en cannollo och en digestivi: grappa. Sedan blir det ganska tidig sänggång efter en lång dag rik på intryck.

Rymligt utekök

11 november- svavelbad och hemfärd

Åh, så gott jag sovit! Frukosten serveras i uterummet, och Rosanna har med sig pinfärska croissanter med pistagefyllning från byns bageri. Turens arrangörer Mark och Pippa dyker upp efter ett tag, för de har åkt hem och sovit där. Först ska vi åka med bil till den varma källa som gett byn sitt ”efternamn”: Bagni (bad). På grund av de allmänt förekommande jordskreden som underminerar vägar i området är vi tvungna att åka en omväg på minst en mil för att komma till källan på byns västsluttning.  Det är ganska kyligt i luften, källan är i storlek som småbarnspoolen i Ulricehamns badhus och ungefär lika grund, och osar dessutom av fisluktande svavel. Men jag är taggad, här ska badas! Vattnet är ljummet och det är en skön känsla att vifta på tårna och titta ut över det sicilianska landskapet.

Utsikt från husets tak

Vi utforskar resterna av det närliggande spa som öppnade 1748, och som faktiskt hade öppet från och till ända fram till 90-talet. Nu är förfallet omfattande. Mark berättar att det funnits utländska finansiärer som velat köpa och rusta upp, men det har tagit stopp på grund av oenigheter, misstänksamhet och krav på mutor. Förfallet fortgår och hela Sclafani Bagni sover väl lite av vad vi kan kalla en Törnrosasömn.

Klockan halv ett är vi i sadeln igen, med mackor i sadelväskorna och siktet inställt på hemfärd. Hästarna vet vart vi är på väg, de har extra bråttom och är lite stissiga. Stormskällande hundar, kossor som hastigt reser sig, skriande åsnor – allt kan ursäkta ett försök att få lite extra fart hemåt. I slutändan blir resultatet ändå detsamma: fyra och en halv timmes tur inklusive lunchstopp. Detta är min sista riddag och jag känner mig lite sorgsen – både Qalbi och Tyrone som jag ridit får några extra klappar och några överblivna kex från gårdagens sadelfika.

foto: Jenny Keim

Hela ridresan beskrivs här: I sadeln på Sicilien