Vintern kom sent, och våren likaså. I mitten av mars åkte jag säsongens både första och sista skidtur på hemmaplan, och även om snön försvann så småningom så lät värmen vänta på sig. Det blev en sen start på växtsäsongen med andra ord, och när det lossnade blev det bråttom!
Har jag upplevt någon majmånad då det INTE varit bråttom i trädgården? Nej, just det. Bråttomveckorna kanske infaller med några veckors skillnad mellan åren, men när tiden väl kommer så är det alltid fullt upp. Jag är aldrig bland de tidigaste i odlarkåren. När sociala flöden börjar fyllas av spirande dahliaknölar och utplanterade kålplantor, då har jag just fått mina knölar och frön i jorden. Jag jobbar mig sakta men säkert genom göra-listan, och tids nog får jag skörd och blomning ändå.
Hanami i Göteborgs botaniska trädgård
Första gången jag hörde talas om hanami var i ett brev från en japansk brevvän i början av 2000-talet. Hon förklarade med prydlig handstil att det fanns ”famous cherry blossom watching spots” i Japan, dit folk vallfärdade när det var hanami-tider. En tid senare besökte jag Göteborgs botaniska trädgård, och såg en familj med gissningsvis japanskt ursprung ha picknick under ett blommande körsbärsträd. Jag kände mig initierad; jag fattar vad ni håller på med. Ni firar hanami! Att fånga stunden och den förgängliga skönheten. Efter att ha planterat ett eget prydnadskörsbär i trädgården har jag infört traditionen hanamifika på hemmaplan. Årets blomning var inte överdådig utan lite tveksam i den sena våren och kyliga vinden, och fikat fick hållas inomhus.
Göteborgs botaniska trädgård har också hakat på trenden sedan flera år tillbaka, och i år slog de på stort och firade i dagarna två: 29 och 30 april. De hade besök av Japans ambassadör, det var Koi-släpp, teprovning och kimonouthyrning, det förevisades kampsporter, origami, kalligrafi, bonsai och ikebana. Det var mitt första hanamibesök och det var mycket folk. Jag gillade feststämningen, men föredrar kanske ändå promenaderna när det är något färre besökare. Körsbärsblomningen hade konkurrens av magnoliablomningen, och som alltid var det vackert och sevärt i Göteborgs botaniska trädgård.
Trädgården hemmavid
När våren kommer och växterna spirar är det dags att säga hej till gamla vänner. ”Hur mår du efter vintern?”. Någon enstaka har kanske dukat under av vinterns kyla och framförallt fukt och gått vidare till växternas himmelrike, men de flesta kikar upp ur jorden med tillförsikt. Vad ska det göras i trädgården i år? Jo, det ska delas, flyttas, fyllas på, gödslas, dressas och vattnas.
Jag har köpt en förhoppningsväxt: persikan ’Riga’. Den kommer att få stanna i kruka i år, och kanske längre framöver. Kan jag kanske odla fram en enda liten persika att sätta tänderna i? ”Rödkindade persikor med välsmakande och saftigt vitt fruktkött” står det på lappen i trädet. Drömmen lever.
Maskrosorna är utrotningshotade i min trädgård; de grävs obönhörligen upp. Tänk om de vore sällsynta? Så glad jag hade varit om en så vacker gul blomma hade lyst upp min trädgård! Nu vårdar jag istället den bleksiktiga rosa maskrosen. Samma med svalörten, jag rensar bort svalört i rabatten men fann mig själv bära hem en fylld gul och en vit variant från botaniskas växtbutik, för 75 kronor styck. Jag odlar blå vitsippor och rosa blåsippor. Fyllda blommor, variegerade blad. Man skulle kunna tro att jag är missnöjd med naturen.
Inte alls. Naturen är i själva verket oöverträffad, i skönhet och i mängdverkan. Trädgården är bara ett fåfängt försök att sätta sin egen prägel, att samla det ovanliga och skapa något spännande.
Hej, hittade hit när jag sökte efter bilder på Jonsered. Skriver ett inlägg om mina år där och då hamnade jag på ditt inlägg om Jonsereds trädgårdar. Kul att kika runt på din blogg! Ser att du varit i Portugal men inte bloggat om någon plats här. Vi bor här sedan 2 år och stortrivs. Trevlig lördagskväll!
Hej och tack! Roligt att du hittade hit!
Det är 41 år sedan jag besökte Portugal, och jag hade inte ens någon kamera med mig 🙂 Tågluffade med stopp i Albufeira och Lissabon (plus Spanien, Andorra och Frankrike). Jag tänker ofta att det verkligen är dags att åka dit igen!