Fredagen den trettonde september… Läge att ligga lågt för den som är skrockfull? Själv ska jag upp på hästryggen i Ecuador, bokat sedan länge hemifrån Sverige. Jag har granskat Green Horse Ranch hemsida noggrant och kommunicerat via mail med Astrid som driver företaget, och jag känner mig trygg och förväntansfull.
Jag hämtas upp nära mitt hostel, tillsammans med Sarah, Matthew och John från USA. Sarah har haft egen ponny för tjugo år sedan, medan de bastanta grabbarna knappt suttit på en häst förut. Vår chaufför kör oss knappt två mil norr om Quito, och vi passerar det stora monumentet ”La Mitad del Mundo”, det vill säga Världens Mitt, där ekvatorn delar jorden i en norra och en södra del. På senare tid har man upptäckt att monumentet för latitud 0*00 har hamnat några hundra meter fel, men jag undrar mer över varför longituden ignoreras om det nu ska vara världens mitt?
Chauffören kör av den asfalterade vägen och in på en slingrig, dammig grusväg ner i vulkankratern. Pululahua är kratern efter en vulkan som hade ett våldsamt utbrott för cirka 2500 år sedan, och kvar i mitten finns en gigantisk lavakon. En sida av kratern kollapsade vid utbrottet, vilket har gjort att vattendrag med tiden har letat sig in och en väldigt speciell miljö har skapats. Sedan 1978 är detta ett geobotaniskt reservat med en artrik miljö där många växter, fåglar och insekter trivs. Reservatet är 3 383 hektar och består av kraterkanterna och lavakonen, men nere i kratern är det privatägd mark där folk bor och brukar marken. Pululahua sägs vara en av två bebodda vulkankratrar i världen.*
Vi kör upp på gården hos Astrid som tar emot oss tillsammans med volontärarbetaren Mathilde, och blir tilldelade hästar utifrån våra förkunskaper. Jag som sturskt kallat mig ridvan får Elanor, ett femårigt sto med vackra bruna ögon, nybörjargrabbarna får varsin stabil kuse av den större storleken medan Sarah får en lite piggare och mindre häst. Vi sitter upp och rider iväg söderut genom jordbrukslandskapet. Astrid berättar om Pululahuas historia och sin egen. Hon är ursprungligen tyska, men bor i Ecuador sedan snart trettio år, och har drivit sin hästranch i snart tjugofem.
Pululahua var känt som ett extremt bördigt område ända sedan inkatiden. 1825 byggdes en hacienda i kratern, där spanjorerna drev jordbruk med hårda metoder och livegna arbetare från ursprungsbefolkningen, och först 1964 genomdrevs en reform där områdets ursprungsbefolkning fick dela på marken. En del av haciendans byggnader står fortfarande kvar, och byns två äldste lever fortfarande med minnen från den gamla hårda tiden; en av dem var förman med rätt att piska den andre. Astrid berättar att när hon flyttade hit bodde det tvåhundra invånare i kratern. Nu är antalet nere i fyrtiofem, i allt högre åldrar. Skolan har lagt ner, och hus säljs till semesterboenden.
Elanor är en fantastisk häst; pålitlig, pigg och alert, mån om att hänga med i samma tempo som Astrids häst. Hon lyssnar och spanar, men trippar på trots hårda vindbyar där tak av korrugerad plåt fladdrar oroväckande i vinden. Efter några kilometer på grusvägen delas gruppen. Mathilde och nybörjargrabbarna svänger av till vänster, och vi andra tre fortsätter över fälten och får en uppfriskande galopp innan vi samlas till lunchdags: pastasallad med tonfisk och min första bekantskap med grenadilla; en slags stor passionsfrukt.
Vi ridvana fortsätter runt lavakupolen, medan Mathilde tar med sig nybörjarna samma väg tillbaka. Nu är det mest stigar genom buskage och raviner, och Astrid tar fram macheten för att bana väg på sina håll. Det är fantastiskt att spana på de karga ängarna på lavaslänterna, och den frodiga växtligheten i dalgångarna. I träden växer ananasväxter som är epifyter, och alltså lever på andra växter utan att snylta på dem. De samlar istället vatten i sina bladrosetter och klarar sig på det. Lite längre fram kommer vi till en rasbrant med orkidéer. Det ska finnas sextio olika arter i kratern, men tyvärr är det torrperiod ännu och bara bladen syns. Jag kan bara drömma om att komma dit en vårdag i blomning.
Efter ett tag blir det grusväg igen, och med den galopp. Jag njuter i fulla drag! Vi kommer ner till huvudvägen exakt samtidigt som den långsamma truppen dyker fram bakom kurvan; grabbarna är uppfyllda av sina bravader, och vi är nöjda med våra. När vi kommer fram till stallet är det med sorg i hjärtat som jag säger hej då till Elanor, en av de allra bästa hästar jag ridit. Efter varsin kall öl utanför sadelkammaren blir vi hemskjutsade till Quito.
Hemsida Green Horse Ranch
*En av världens två bebodda vulkankratrar? Då måste jag ju nödvändigtvis veta vilken som är den andra! Astrid svarar lite svävande att nummer två ska finnas i Japan. Inhabited volcanic craters: Google, den vetgiriges bäste vän, ger svaret om vulkanön Aogashima utanför Japans kust. Men jag får också en träff på Anton Valley i Panama. Kanske är det en av tre?
Lämna en kommentar