Att vara pilgrim

Ordet pilgrim kommer från latinets peregrinus som betyder främling, i betydelsen att lämna det kända och möta det okända med målet att finna ro och att skaffa nya insikter. Pilgrimsvandringar till heliga platser är en företeelse som går tillbaka till medeltiden, och de mest kända målen är Jerusalem, Rom, Santiago de Compostela och i Norden: Nidarosdomen i Trondheim. Men den här typen av långvandringar har aldrig varit möjligt för alla. En kortare tur har fått vara ett alternativ; en del av en led eller en tur till ett alternativt mål som en mer närliggande kyrka. I Västergötland har till exempel kyrkorna i Varnhem och Forshem varit pilgrimsmål. Jag läser att Gustav Vasa förbjöd pilgrimsvandringarna på 1500-talet, förmodligen i sin strävan att minska kyrkans inflytande, men den moderna tidens längtan efter stillhet, ro, mål och mening har gjort att de här vandringarna har fått ett uppsving på senare år.

Och så till ett alternativ som jag fastnade för: pilgrimsritt! Sedan förra året organiserar Stålarp islandshästar norr om Borås ett par pilgrimsritter om året, i samarbete med en lokal präst från Svenska kyrkan. Det är de än så länge ganska ensamma om. Det finns organiserade pilgrimsritter till Vadstena och kanske någon mer plats, men fler dyker säkert upp. Det som lockade mig var att ha ett mål med ritten, att rida i tystnad och reflektion, och turens längd: tre mil och från klockan 9.00 till 18.00.

Min pilgrimsritt

Vid ankomst klockan 8.30 blev vi tilldelade hästar och sedan hade vi en samling i gruppen. Min häst för dagen blev Ardis, en väldigt pigg och framåt häst som hela tiden ville ligga i täten. Hon var så på, och mina fingrar var så stela i blåsten, att det inte var läge att fotografera med mobilen under ritten. Det var förmodligen bra för möjligheten att bara kunna vara, och ta in intrycken. Ridturen gick på grusvägar och skogsvägar, på stigar och åkerkanter och genom blandskog, en och en halv mil från Mollaryd till Asklanda. På vägen gjorde vi några korta stopp där Madeleine, vår präst, gav oss olika teman och saker att reflektera över under färden. Under själva ridningen var det tystnad, med undantag för direkta instruktioner som till exempel när det var dags för tölt. Det enda ord som undslapp mig under turen till Asklanda var ett “Åhh”, när två älgar passerade skogsvägen femtio meter framför oss!

I Asklanda fick vi släppa hästarna lösa i en hage, medan vi hade en pilgrimsmässa med sång och bön i kyrkan, och åt vår medhavda lunch i församlingshemmet. Sedan gick färden tillbaka, till en början en annan väg men sista biten anslöt vi till samma väg. Ardis var otroligt nog precis lika pigg efter tre mil, medan jag själv var ganska mör av sol, blåst och den ovana ansträngningen. Framme vid stallet sadlade vi av våra fina hästar och samlades sedan för att dela våra reflektioner från dagen.

På väg till Asklanda

Lunchrast i hagen

Här rider vi längs en gammal ridväg, som användes av bland annat postväsendet på 1600-talet

Asklanda kyrka

Asklanda kyrka är en hybrid mellan det riktigt gamla och det förhållandevis nya. Kyrkans långhus är från 1100-talet, men tornet byggdes till 1898. Interiören är förändrad och den medeltida inredningen har fått ge vika för vitt och fräscht. Dock är norrsidan fortfarande fönsterlös, som den varit sedan medeltiden. Den vackra altaruppsatsen är i barockstil och från 1715.

Kyrkan från norr

Scilla på kyrkogården

Vacker altartavla med Jesus, Moses och Aron

Korpamoen i Utvandrarna

I hagen där hästarna släpptes låg ett litet torp, uppbyggt för den nya filmatiseringen av Utvandrarna. Jag fick en pratstund med markägaren och han berättade hur ett team från Film i Väst plötsligt dök upp på markerna och bad om att få använda platsen. Det var tänkt att inspelningen skulle ske i Tjeckien, men på grund av coronarestriktionerna fick de hitta en plats i Sverige och scenerna vid och i torpet spelades in hösten 2020. I trädet bredvid finns Kristinas gunga kvar, och på platsen byggdes även en ladugård som brann upp i en filmscen. Markägaren fick iordningsställa parkering för filmteamets bilar och husvagnar, och upplåta plats för mässtältet. Torpet är något av ett fuskbygge där brädorna redan håller på att lossna, men markägaren och hans son har planer på att fixa till det som ett besöksmål. Filmen ska ha premiär julen 2021.

Karl-Oskar och Kristinas Korpamoen. Snart på en biograf nära dig.

Kristinas gunga

Mina reflektioner från dagen

Det var en fin dag, fylld av lyckokänslor. Att vara nära naturen, känna närheten till hästen och tyst gemenskap med de andra deltagarna. Att fokusera på ridningen, naturen och sina tankar, och släppa oron för det som tynger. Jag är inte uttalat troende men en pilgrimsfärd fungerar bra ändå, för att finna en bit lycka, ro, tillit och förtröstan.

Tack för turen Ardis!