Här kommer lite autentiska dagboksanteckningar igen – från två mycket händelserika dagar under min resa till Nepal i oktober 1992.

Efter några dagar i Kathmandu var det dags att åka vidare till Pokhara för att vandra:

16 oktober 1992

Duschade, åt frukost och packade om för avresan. Buss till flygplatsen och tullkontroll med mutade poliser… Sedan var det väntan-väntan-väntan.  Under bussresan hann jag se en hel del intressanta saker: urtaskiga kåkstäder, bussar som hade proppfullt inuti och en del hängande utanpå, två kor som lagt sig mitt i vägen och orsakade ett våldsamt tutande (annars är det förvånande hur väl människor och djur kommer överens; folk rundar sovande hundar, kor äter fruktskal men låter bli frukten som ligger på marken för avsalu). En skrällande högtalare ropade ut 12.30, 14.00 och sedan 15.00 som avgångstid. Helt plötsligt kom en karl in till oss och vinkade ut oss (kl. 14.30). Äntligen på väg! Ett litet plan med 20 passagerare. Tyvärr var det molnigt så vi såg inga berg. Landade på en liten ”grussträng” men det gick bra!

En oerhört skraltig buss tog oss från Pokhara till Begnas Tal. Såg en rad med orange tält, där stannade vi. Ett vackert odlingslandskap med risfält. På ett skördat risfält skulle vi bo, inte så fint precis. Gick till sjön Begnas Tal (där de brukat tälta, men en fiskodling byggts). Rodde en tur på sjön med båtägaren och en sherpa. Otroligt vackert, med berg i olika höjder runt, och spegelblankt ljummet vatten. Skymningen föll och vi vandrade tillbaka till tälten. Åt en rejäl middag med många olika rätter i mässtältet. Kröp in i tältet men hade svårt att somna. Sedan började det regna. Det regnade-Regnade-REGNADE! Klockan 3.30 kom guiden och ropade att vi måste in i huset. En decimeter vatten på vissa ställen, tälten stod som i en sjö. Vi fick bära in allt i huset och trängas med yrvakna nepaleser. Vi fick ett sovrum med en stenhård dubbelsäng där fem av oss tjejer vilade en stund – men mest fnittrade!  Fick ingen sömn på hela natten och mådde lite illa. Efter frukost… oj nu var det visst en ny dag! Spännande fortsättning följer…

17 oktober 1992

Jo, efter frukosten packade vi ihop och gick ut. Vattnet hade sjunkit undan ganska snabbt och tälten packades ihop. Blev ganska fint väder. Vi gick iväg med en sherpa, en vandring upp för en ås med små hus, odlingar och en tropisk växtlighet. Stannade vid ett litet thé-hus och tog en cola. Gick i täten med Christer, Eivor och Ragnhild, då sherpan gick ner på en liten sidostig. Jag blev ganska orolig för att de andra inte skulle hänga på, såg ingen pil eller något sådant. Ganska snart förstod vi att det var vår sherpa som gått fel och inte de andra. Han började fråga lite överallt, men sa inget till oss (och kunde ingen engelska). Vi tänkte på att vända men fick uppfattningen att han visste en annan väg.

Sedan började vandringen utmed risfälten, över vatten och älvar! Vi trodde allihop att vi skulle varit längre åt vänster för att se Begnas Tal, men vad kunde vi göra annat än att följa sherpan, och inte kunde vi kommunicera heller. +27 grader var det i dalen, och ganska svettigt även utan bergsklättring. Men så började vi gå upp för stentrappor upp på ett berg. Oh, så jobbigt. Efter varje krök kom en ny brant trappa. Och så denna känsla av att det var till ingen nytta, att vi var fel. Vi började fundera över om vi skulle hitta rätt innan mörkret eller bli tvungna att sova över någonstans.

Väl uppe på toppen satte vi oss allihop. Jag tänkte på det helt otroliga faktum att jag var vilse i Nepal -långt hemifrån. När vi suttit i tio minuter kom Meg (guiden) och en till springande. De blev glada för att se oss, och vi för att se dem! Sherpan fick en rejäl utskällning. De hade följt oss i spåren och frågat sig fram. Sedan började den långa vandringen till rätt ställe. Nedför gick bra, men sedan skulle vi över älven och upp på ett annat berg. Jag var så trött, så trött och genomsvettig. Sista biten tog Meg min ryggsäck, det var vad jag behövde för de sista krafterna. Och så såg vi de orange tälten på en kulle, och en jublande välkomstkommitté! Vilade en stund, och sedan åt vi på kvällen. Tältplatsen var helt otrolig, en platå med risodlingar och skogar nedanför, och utsikt över Begnas Tal på en sida.