Sonfjällets nationalpark bildades 1909 och den ingår därmed i gruppen av de nio första i Sverige och i Europa. Då var parken 27 km² och den avsattes främst för att skydda den lilla rest av björnstam som fanns i området. Nu är parken utökad till 104 km² och här finns enligt uppgift gott om björn. ”Vill du inte stöta på en björn så prata eller sjung när du går” står det i vandringsguiden jag printat ut.

Jag kör grusvägen från Hedeviken in till Nyvallens fäbod, parkens huvudentré där flertalet av lederna börjar och där Sonfjället reser sig bakom fjällskogen i ensam majestät, 1278 meter högt. Jag har redan från början räknat bort vandringen Sonfjället runt, den anges ta sex till åtta timmar och jag vet att det kan innebära nio timmar för min del. Nej, nu ska det vandras lite lagom. Ryvålen runt får det bli, den är 11 km lång och går i en slinga nedanför berget.

Leden följer först kostigen från fäboden, och jag parerar några komockor här och där. Sedan upp genom fjällbjörkskogen; så fin natur, så underbart väder och över trädtopparna på min högra sida syns fjället. Uppe på höjden stöter jag på ett par som ska gå runt fjället, och kvinnan i sällskapet erkänner att det är hennes första fjällvandring någonsin. Friskt vågat, hälften vunnet! Själv vänder jag österut och neråt där stigen delar sig, och efter några branta ned- och uppstigningar i raviner är jag framme vid vindskyddet vid Stor-Ryvålen och tar fikapaus.

Hönsbär – Cornus suecica

Vindskyddet vid Stor-Ryvålen

Efter Stor-Ryvålen kommer ledens vackraste parti, med milsvid utsikt åt alla håll. Sedan går det brant neråt i granskogen, uppenbarligen den väg som älgarna brukar ta, för med jämna mellanrum får jag kliva över en hög med blanka knortar. Vackrare är orkidéerna som dyker upp här och där i fuktig mark. Den här delen av leden är mer ansträngande med mycket klivande över stock och sten, och emellanåt balanserande på bräda eller stock över en bäck.

Jungfru Marie nycklar

Hur går det med de där björnarna då? Jag både vill se en björn och inte, och jag vet att chansen (eller risken) är minimal… men känner ändå att inte överväger. Att prata för mig själv i flera timmar känns lite galet, att sjunga likaså. Jag drar några verser av Mors lille Olle men håller sedan tyst, och ingen björn syns till. Efter nästan fem timmar är jag tillbaka vid fäboden, där kor, kalvar och en maffig getabock har samlats på fäbodbacken.

I efterhand ser jag i vandringsguiden att Ryvålen runt också beräknas ta sex till åtta timmar. Det stämmer alltså inte; mina fem timmar gick i lugn takt med generöst fikastopp.

Fjällkor på fäboden

Sonfjällscampen

Natten före vandringen bor jag på Sonfjällscampen i Hedeviken, i en stuga på grund av det myckna regnandet under dagen: 650 kr dygnet. Lite högre prisläge än jag brukar kosta på mig, men ett väldigt fint läge, en mycket trevlig stuga och bra servicelokaler. Och utsikt över Sonfjället genom fönstret!