Töfsingdalens nationalpark bildades 1930 och är belägen längst upp i spetsen av Dalarna omgiven av Långfjällets naturreservat. Den består mestadels av gammal tallskog i en stenig och väldigt svårframkomlig terräng, och är en av Sveriges mest otillgängliga nationalparker. Inte bara inom dess gränser; bara för att ta sig dit från närmaste bilväg måste du vandra cirka 14 kilometer.

Jag anländer till Grövelsjöns fjällstation vid halv tio-tiden på morgonen, och laddar upp med deras frukostbuffé inför vandringen. Min plan är att vandra till parken, sova över och gå tillbaka dagen därpå, och jag hör mig för i receptionen om övernattningsmöjligheter vid Töfsingdalen. Informationen känns inte hundraprocentigt säker; det är länsstyrelsen i Dalarna som driver Hävlingestugorna strax utanför nationalparken, och det ska finnas en stugvärd på plats OM han inte är iväg på uppdrag. För säkerhets skull packar jag med mig lite extra utrustning om jag skulle behöva övernatta i vindskydd.

Så är jag på väg! Leden går på skrådden upp på höjden, och sedan en lång sträcka uppe på platån. Omväxlande sol, lite moln och friska fläktar ger ett nära nog perfekt och myggfritt vandrarväder. Sista biten innan Hävlingestugorna är det nerför och in i fjällbjörkskogen. Myggorna lyser fortfarande med sin frånvaro, men ett gäng små ettriga flugor blir exalterade över att hitta en småsvettig vandrare. Hävlingestugorna nere vid sjön Hävlingen består – som namnet antyder – av flera hus. På en står det Vandrarstuga, och dörren är olåst. På en annan står det Reception, men dörren är låst. Jag parkerar min ryggsäck i vandrarstugans entré och tar en rast och ett mellanmål.

Lite småhemligt: inte ens skyltat till Töfsingdalen…

…men framme vid Hävlingestugorna finns i alla fall en skylt

Sista kilometern till nationalparkens gräns går utmed sjön, bitvis genom de stenrösen som utmärker området. Det här är ett dödisområde; inlandsisen som dragit med sig stenblock i sin framfart stannade här, smälte ner och kvar blev stenar i mängder. Precis efter bron över forsen mellan Hävlingen och Särsjön står den: nationalparksskylten. Jag tar ett bildbevis och överlägger med mig själv: räknas detta som ett besök i parken? En blick upp på stenröset framför mig inbjuder inte till någon vidare utforskning, men jag studerar informationen på tavlorna noggrant och går sedan en bit utmed sjökanten innan jag bestämmer mig för att detta räknas. Nationalparksbesök nummer 15!

Eva was here

Typisk töfsingterräng

På parkens informationstavla läste jag om den sällsynta varglaven som innehåller giftig vulpinsyra, och sägs ha använts som varggift förr i tiden. På vägen därifrån får jag syn på den. Älskar den typen av kompetensutveckling!

Tillbaka vid Hävlingestugorna saknas stugvärden fortfarande, men jag installerar mig i vandrarstugan där samtliga åtta bäddar är lediga, lagar mumsiga nudlar på stormkök, läser en kvarlämnad pocketbok i den ljusa sommarkvällen och kryper ner i sovsäcken rent pinsamt tidigt. Klockan åtta på kvällen kliver stugvärden in och säger hej. Jag sticker yrvaket upp huvudet ur min kokong och erkänner att jag sover på kredit, att swisha avgiften på 200 kronor var omöjligt utan täckning. Detta är ett känt problem och betalning i efterhand är helt OK, säger han.

Bekvämare och mer myggfritt än ett vindskydd

Eget kök

Efter frukosten är det dags att traska tillbaka. Nu är det vindstilla och både flugor och mygg hovrar runt mig i fjällskogen. Tid att sätta på min nyinköpta mygghatt med nät, tji fick de! Uppe på höjden är myggen borta men istället kommer regnet. Jag reflekterar över vandringens mysterier: på morgonen dag två känns det som att snöra på sig kängorna är ansträngning nog för en dag, men så börjar man röra på sig och benen går av sig själva; ett och två, traskar på! Och så möter man några vandrare i det strilande regnet, med leenden på läpparna: ”Jaha, idag är det regn – men så härligt ändå!”

Tillbaka vid Grövelsjöns fjällstation har regnet stannat upp, jag packar in allt i bilen igen och drar på mig torra sockar och tröja. Då plötsligt öppnar sig himlens portar, och det är inte fråga om stril utan ös – som i en öppen kran. Med hjälp av ett paraply tar jag mig in på fjällstationen och beställer en lunchbuffé. Första etappen på min nationalparksturné är avklarad!