Visst har jag besökt Falun tidigare. Jag är tvungen att tänka efter; jo, två gånger. Familjen var på skid-VM i Falun 1974, och jag var på Falun Folkmusikfestival 1999 och lyssnade på musik från hela världen. Nu är det dags att besöka världsarvet Falun. Gruvan är naturligtvis en central punkt, men världsarvet innefattar också de gamla delarna av staden och det industrihistoriska landskapet som formades kring gruvdriften; bergsmansbygden i Kopparbergslagen.

Carl Larsson-gården i Sundborn

När jag upptäckte att Carl Larsson-gården låg nära min tänkta resväg såg jag det som en bonus-sevärdhet. På plats förstår jag att Sundborn faktiskt är en del av den historiska bergsmansbygden och världsarvet det också: bergsmansgården Stora Hyttnäs, och Lilla Hyttnäs som är det egentliga namnet på makarna Carl och Karin Larssons hem.

På Lilla Hyttnäs levde Carl och Karin Larsson med sina barn mellan 1889 och 1912, och huset ägs fortfarande av deras ättlingar i form av en släktförening. Vissa delar är avsatta för deras användning, men den största delen av huset visas på den guidade vandringen där det dock råder fotoförbud. Det är en häftig känsla att uppleva de välkända miljöerna från målningarna i verkligheten, att se Karins stilbildande heminredning och Carls tavlor och att känna den ombonade och kärleksfulla atmosfären i hemmet. På Stora Hyttnäs strax intill finns ett fik med nybakta frallor, bullar och småkakor.

Carl Larssongården – Lilla Hyttnäs

Sundborns kraftstation

Falu gruva

Vidare till Falu gruva och Stora Stöten som verkligen är en imponerande syn; det enorma gruvhålet som öppnar upp sig framför mig. En gång flera små ingångar, men så rasade de samman år 1687 och bildade början på dagbrottet vi ser idag.  Jag har bokat en guidad tur i gruvan ner till 67 meters djup, och tar på mig hjälm och en regncape över mina varma kläder, rutinerad gruvturist som jag blivit med två gruvbesök på tre dagar. Att knacka tre gånger för att blidka gruvfrun innan jag kliver på har jag också lärt mig.

Guiden är bra och det blir en intressant vandring under jord, som tillsammans med ett besök i museet ger mig nya insikter i vilken viktig roll gruvan har haft i historien; en gång i tiden ”Rikets skattkista” och största leverantör till den europeiska kopparmarknaden. Som en del av Unescos motivering lyder: ”Gruvan har genom många århundraden haft ett starkt inflytande på teknisk, ekonomisk, social och politisk utveckling i Sverige och Europa”. Gruvbrytningen upphörde 1992, efter att ha varit igång i över tusen år.

En reflektion är att det här är ett världsarv där man verkligen har utnyttjat de turistiska möjligheterna. Förutom de guidade turerna och museet finns ett besökscenter med informationsdisk, försäljning av souvenirer och hantverk, en trevlig restaurang, café, konstutställning, ställplatser och andra boendemöjligheter, ett litet turisttåg, turer med häst och vagn och en vandringsled kring gruvhålet, bland annat. Men det blir inte FÖR mycket, gruvan är en sevärdhet av sådan dignitet att den fortfarande lyser starkast!

Dalstuga Naturcamping

Inför denna dagen övernattar jag i mitt tält på Dalstuga naturcamping, en liten avstickare från väg 50 mellan Alfta och Falun. Fem kilometer grusväg vindlar från Bingsjö, förbi faluröda stugor och genom skogen innan jag är framme vid campingen vid sjön Amungens strand. För de campare som hittar hit väntar en fantastisk utsikt, en välklippt gräsplan, enklast möjliga faciliteter i form av utedass och en slags ”busskur” med dricksvatten, diskho och mikro, allt för det låga priset av 100 kronor natten (utan el). Det finns tydligen duschar också, men vem behöver det med en hel badsjö tillgänglig!?

Amungen