Grisöra – där går en gräns!

Grisöra – där går en gräns!

Att prova på lokala specialiteter är en viktig och spännande del av en resa, men vi har alla en gräns för vad som känns som en rimligt äventyrlig måltid. I Vilnius slog jag i taket en gång, men i det stora hela åt jag mycket gott!

Senoji Trobele

Dags för lunch, efter förmiddagens turistande i Vilnius. Senoji Trobele fanns med i min planering, en restaurang känd för sin traditionella litauiska mat och belägen en kvarts promenad utanför centrum. Ett väldigt trivsamt ställe! Jag granskade menyn och fastnade för friterat rågbröd med ostdipp till förrätt, och Cepelinai (zeppelinare: en slags kroppkakor) till varmrätt. Servitrisen nickade bekräftande när jag pekade i menyn; jo, det var goda exempel på litauisk husmanskost. Efter en stund kommer hon med min tallrik: ett stekt grisöra på en bädd av kokt majs!!! Uttrycket ”tappa hakan” blir här ett understatement. Jag vet inte vad som var värst, grisörat eller den kokta majsen… Jag avskyr burkmajs. Om örat hade vilat på en salladsbädd hade jag kanske gett det en chans, men nu protesterade jag impulsivt men generat. Servitrisen blev också generad över missförståndet, och kanske besviken över att jag inte var så djärv som jag framstått. Jag fick bröd istället, och sedan zeppelinare tillsammans med en fantastisk lokalbryggd öl med honungssmak, allt gott och mättande!

Bilden på örat har jag hittat på nätet, jag kunde inte med att be att få fotografera maten innan jag skickade tillbaka den. Observera rosmarinkvisten: Grisöra goes provençal!

Senoji Trobele, Naugarduko gatve 36, Vilnius

Inne på Senoji Trobele

Friterat rågbröd med ostdipp

 

D’Eco Restaurant

Första och sista kvällen i Vilnius åt jag på D’Eco Restaurant, en mysig kvarterskrog med inriktning mot ekologiskt och närproducerat, och med tydliga gourmetambitioner men litauiska portionsstorlekar. Krögarparet minglade med gästerna, de unga servitörerna var anmärkningsvärt artiga och trevliga och inredningen var i art deco-stil, som det dubbeltydiga namnet antyder. De var alla uppriktigt glada över att återse mig andra gången, och ja, det var ju ett gott betyg. Jag hade riktat in mig på kaningryta, men även kaninerna hade fått jul- och nyårsledigt och inga leveranser hade skett under helgerna. Det blev ekologisk odlad lax till varmrätt första gången, och ett rejält anklår andra gången, och till förrätt stora, fräscha sallader.

D’Eco Restaurant, Dominikonų gatve 15, Vilnius

Bardisken i D’Eco Restaurant

Sprout Salad: ”groddsallad”

 

Pinavija Café

Det fanns massor av mysiga caféer i Vilnius, och det är bara synd att man inte kunde prova fler eller äta mer! Pinavija var ett väldigt trevligt café, där jag valde en marängbakelse med körsbärssylt i som en angenäm överraskning. Något jag reflekterade över var personaltätheten, både här och på andra ställen. Det var visserligen ganska tidigt på förmiddagen, men flickorna bakom disken var lika många som cafégästerna, plus alla i bageriet som kom ut med de välfyllda plåtarna. Jag köpte med mig en frasig smördegspirog fylld med valnötspasta också, som vägmat på min hemresa.

Pinavija Café och bageri, Vilniaus gatve 21, Vilnius

Inne på Pinavija café

Marängbakelse

Julmarknadsgott

Håll i er nu… Chokladkebab! Hur gott låter inte det!? I ett stånd på julmarknaden serverades denna kulinariska läckerhet. Chokladspån hyvlades från ett roterande ”kebabspett”, lades på en varm pannkaka tillsammans med skivad banan, hackade hasselnötter, kolasås och vispad grädde, och veks ihop till ett paket. Mmmm… himmelskt!

Chokladkebab på gång

Januari 2018

2018-02-12T08:43:55+00:0011 feb 2018|0 kommentarer

Lämna en kommentar