Magdeburg är huvudstad i tyska delstaten Sachsen-Anhalt, och ligger vid floden Elbe cirka tjugofem mil sydost om Hamburg. Staden var det första stoppet med övernattning på min Hundertwasserturné, och den var en vit fläck på kartan för mig innan jag började planera min resa. Här skulle jag besöka Die Grüne Zitadelle, ett stort rosa bostadskomplex ritat av Friedensreich Hundertwasser och färdigställt så sent som 2005.

Mitt första intryck när jag gick från stationen till hotellet var att staden är ganska charmlös, med breda gator, byggkranar och många intetsägande byggnader av nyare snitt. Magdeburg har ingen pittoresk historisk stadskärna, här finns inga korsvirkeshus, inga trappgavlar från hansatiden och mysfaktorn är låg. Är staden rentav lite historielös? Nej, inget kan vara mer fel!

1200 år – Magdeburgs historia i kortversion

Staden omnämns redan år 805 som Magadoburg. År 988 fick staden ökad betydelse i och med att Otto I (Otto den store) grundlade ett ärkebiskopsdöme här. Magdeburg var också en blomstrande hansastad, men drabbades mycket hårt under 30-åriga kriget: år 1631 brändes hela staden ner, och merparten av stadens invånare – runt tjugotusen – dödades av de fientliga trupperna eller brann inne. Perioden 1646-1678 kom nästa Otto i stadens historia: borgmästaren Otto von Guericke, en inflytelserik politiker och uppfinnare. Kopplingen till de två betydelsefulla Otto-herrarna har gjort att Magdeburg kallar sig Ottostadt, något som kanske inte ger någon större aha-upplevelse utanför Tyskland.

Magdeburg är känt för sina dragspel (”magdeburgare”), och vid förra sekelskiftet fanns här hela nitton dragspelsfabriker. De hade också en framstående verkstadsindustri, och det var en av anledningarna till att staden utsattes för intensiva bombningar i slutskedet av andra världskriget, då hela åttiofem till nittio procent av stadskärnan förstördes. En annan aspekt av tiden runt andra världskriget är såklart den judiska befolkningens historia med förföljelser och deportationer, vilket minnesplaketter i staden nu påminner om. Efter andra världskriget blev Magdeburg så en del av DDR; Östtyskland, fram till murens fall och återföreningen 1989-1990. En fascinerande och många gånger tung historia.

Sådana här minnesplaketter fick mig att stanna upp och reflektera.

Tjugotvå timmar i Magdeburg

Jag anlände till Magdeburg klockan tolv på lördagen, och åkte vidare vid tiotiden på söndagsförmiddagen. Staden hade definitivt varit värd en dag till, för till exempel en promenad utmed Elbe och besök på kulturhistoriska museet, konstmuseet och i Domkyrkan. Mycket av min tid ägnades åt att utforska Grüne Zitadelle, på egen hand och med guide, men det fanns faktiskt ett och annat fint hus att se i Magdeburg utöver detta. Jag tillhör ju de som tycker att socialistisk klassicism/stalinistisk arkitektur är en estetiskt tilltalande arkitekturstil, sitt arv till trots. Även järnvägsstationen imponerade, den är från 1873 och ambitionen var att efterlikna ett toskanskt palats.

Närstudie av Grüne Zitadelle

En gång var denna gatan full av sådana här vackra hus. Efter andra världskriget fanns bara dessa två kvar, resten låg i ruiner.

Posthuset, numera domstol

Vy över Magdeburg. Till vänster syns de två byggnaderna på nästa bild

Ett par tvillinghus, ypperliga exempel på socialistisk klassicism

Faunbrunnen, en skojig skapelse av Heinrich Apel 1986. Ser ni hunden som kissar på fontänen?

I mitt begränsade tidsschema lades hela två timmar på lunchen, jag hade nämligen bokat bord på en restaurang med utmärkelsen Bib Gourmand i Michelinguiden: Landhaus Hadrys. Jag hade en del fördomar när det gäller Tyskland och gourmetmat, och fördomar är ju till för att utmanas. Restaurangen är belägen fem kilometer från centrum så det blev taxi dit, och under resan meddelade chauffören glatt att jag var den förste svensk han någonsin kört i sin bil. Restaurangen låg i ett större hus i en trädgård, och hade en klassisk matsal. Vid beställningen valde jag ut fem av menyns åtta rätter – det var ju ändå bara lunchtid – och jag blev mycket nöjd med min måltid. Trevligt mottagande, bra service och delikat mat till ett för kvalitetsnivån modest pris (51 euro plus vinpaket 26 euro). Jag hoppade över Nizza-salladen, pumpasoppan och kalvryggen, och satsade på havsabborre, palsternacka, röding, rådjursfilé och ostkaka. Det enda som inte föll mig i smaken var rödkålscrèmen till rådjursfilén. Kokt rödkål är alltför förknippat med jul för mig, men uppenbarligen inte för tyskar – den dyker upp igen senare, i en rätt i Darmstadt. Sammanfattningsvis: gourmetmat med lokal anknytning och dragning åt det rustika, och ett besök rekommenderas till alla som besöker Magdeburg!

Jag övernattade på Ibis hotell. Rummet var verkligen fint och en bra bit över det pris och den standard jag brukar kosta på mig på egen hand, ungefär i nivå med de konferenshotell i Stockholm som jag får nyttja i arbetet vid sällsynta tillfällen (pris 68 euro). Men en god natts sömn i en mjuk hotellsäng var jag värd, efter förra nattens hårda brits på Snälltåget!