GR20 – Dag 4

GR20 – Dag 4

Ascu Stagnu till Tighjettu

uppåt 1250 m och nedåt 987 m

Vilken är egentligen den jobbigaste dagen på leden? Den första, påstår någon. Jo, då är man ovan, och oförberedd på vad som väntar. De första två, säger någon annan. Jag vill gärna tro att den värsta dagen redan är gjord, men det är idag den kommer. Uppför i branta stigningar, med mycket klättring och en del kedjepassager. Varje gång jag kommer över ett krön, så väntar ytterligare ett bakom. ”Courage” säger fransmannen från Montpellier, och en trevlig kvinna från Schweiz håller mina stavar medan jag kravlar upp för en klippa. Sedan försvinner de bakom ett krön, för ingen går så långsamt som jag. Sonen håller mig sällskap ett tag, men drar sedan iväg. Dottern är också före, men väntar sedan in.

Emellanåt möter jag de som vandrar leden från syd till nord, och hälsar Bonjour som brukligt är. Jag undviker att fråga hur långt det är kvar, men en man jag möter känner sig manad att upplysa mig ändå: ”Du har minst en timme kvar till toppen, och på slutet är det en del tekniska passager”. Jo tack! När toppen närmar sig är det fruset i marken och en del is på klipporna, och jag är extra försiktig. Till slut är vi uppe, och där sitter sonen och väntar. Pointe des Éboulis på 2607 meter över havet; ledens högsta punkt med en makalös utsikt åt alla väderstreck. En avstickare österut ligger Monte Cinto, Korsikas högsta berg på 2706 meter över havet, men ingen av oss finner det angeläget att gå två timmar för hundra höjdmeter extra. Runt den karga toppen cirklar en flock alpkajor och två djärva sparvar, som lärt sig att det vankas smulor från vandrare som äter matsäck.

Efter en lång rast går vi vidare neråt, i löst stenskravel den mesta tiden. Jag är trött i benen, och slinter och sätter mig på rumpan flera gånger. Sent på eftermiddagen når vi Tighjettu, en liten mysig hytta som liknar en fågelholk på bergssidan. Tio timmar har jag varit ute idag! Montpellierhunden ligger utslagen på terrassen, medan hans husse smörjer tassarna med tass-salva… inte utan att jag skulle velat sträcka fram mina egna ömmande fossingar. I Tighjettu får vi laga maten inomhus, och vi äter den i tonerna av svängig dansmusik likt den värsta after ski, innan hyttvärden bryskt kör ut alla för att duka fram sin kvällsmat till de som beställt. Trots att vi tältar på 1683 meters höjd sover vi utan att frysa, för första gången sedan starten.

21 september 2017

 

Uppåt

Alpkajor

Nedåt

Refuge de Tighjettu

2017-10-22T09:32:04+00:00 15 Okt 2017|0 kommentarer

Lämna en kommentar