Dagen efter att ridturen avslutats är vi nytvättade och utsövda, och det är dags för en utflykt till Karakol, en stad i östra Kirgizistan. Från Barskoon till Karakol är det cirka 8 mil, och på vägen dit gör vi en avstickare till några sevärda bergsformationer; ”Det Brustna Hjärtat” som med sin röda sandsten verkligen gör skäl för namnet, och Jeti-Ögüz: ”De Sju Tjurarna”.

Karakol grundades 1869, och var en av de yttersta militära utposterna i det gamla Sovjetunionen, bara cirka 15 mil från kinesiska gränsen. Här testade ryssarna torpedsystem i sjön Issyk-Kul. Tidvis har staden hetat Przjevalsk efter den polsk-ryske upptäcktsresande som dog i staden 1888, men efter sovjetunionens fall återtogs namnet Karakol.

Vi startar med ett besök på Karakols Historiska Museum, och befinner oss snart i en uppföljare till filmen Lost in Translation. Den välsminkade musei-damen berättar med stor inlevelse i fem minuter, Aimaral översätter i tjugo sekunder. Vad det än är som vi går miste om, så har vi ju ögon att se med. Förhistoriska stenstoder, keramikkärl och kakelplattor funna på botten av Issyk-Kul, vackra textilier och sadeldon, uppstoppade djur, målningar av Karakols borgmästare genom tiderna.

Två nya bekantskaper gör bestående intryck. Först får vi höra om Manas, en nationalhjälte i Kirgizistan som sägs ha levt på 800-talet. Hans liv och hjältedåd berättades först i ett muntligt epos innan det nedtecknades på 1800-talet, och är ett av världens längsta poem med sina 500 000 versrader.

Manliga mytologiska hjältar i all ära, men än högre slår en kvinnlig äventyrerska från modern tid: Ella Maillart; en schweizisk sportprofil och upptäcktsresande som levde mellan 1903 och 1997. Ella var med i schweiziska landslaget i skidor och hon seglade i sommarolympiaden 1924. Hon var på resande fot i stort sett oavbrutet mellan 1930 och 1945; till bland annat Kirgizistan, Uzbekistan, Kina, Kashmir, Afghanistan, Tibet, Nepal och Indien, och fortsatte sedan att resa tills hon var över 80 år. Hon skrev runt tio böcker och dokumenterade resorna med foton. En hel flygel i museet är vigd åt en utställning med hennes foton från resorna i Centralasien, ett fantastiskt tidsdokument och en fantastisk kvinna! Endast fyra dagar tidigare hade vi ridit i hennes fotspår i Juuku-dalen.

”You do not travel if you are afraid of the unknown, you travel for the unknown, that reveals you with yourself”
Ella Maillart

Efter museibesöket är det lunchdags, och jag beställer en rysk mimosasallad, inte att förväxla med den svenska varianten med konserverad frukt. Den ryska består av kokt ägg, potatis, lök, majonnäs och inlagd sill. Gott, men det finns något som slår maten; ett fritt wifi! Vi blir genast extremt osociala, och försvinner med näsorna ner i våra mobiler som ett gäng vandrare som hittar ett vattenhål efter nio dagar i öknen.

Tiden för vårt stadsbesök börjar rinna ut efter lite souvenirshopping i en ganska ödslig galleria, men vi har några ”must-see” av mer kulturell karaktär kvar i Karakol, vid detta förmodligen vårt livs enda besök. Först ut är den rysk-ortodoxa Heliga Trefaldighetskatedralen som byggdes i trä 1895, efter att den ursprungliga stenkatedralen rasat i en jordbävning. Under sovjettiden fick den tidvis tjänstgöra som skola, idrottshall och teater, men nu är den vackra katedralen tillbaka i sitt ursprungliga bruk igen, och vid vårt besök var prästen i full färd med att svinga sitt rökelsekar.

Nästa stopp är den Kinesiska moskén som stod klar 1910. Den byggdes av Dungan-kineser, en muslimsk minoritet som flydde från religiösa motsättningar i Kina. Moskén är en färgglad byggnad med tivoli-vibbar, med en klarblå minaret i storlek som ett större jakttorn. Tivolikänslan förstärks av att vi blir beordrade att täcka oss i de brokadrockar, schaletter eller sammetsrockar med huva som hänger vid ingången, och som ett gäng ur Tusen och en Natt eller Sagan om Ringen kämpar vi emot i ett hädiskt fnissanfall…

juli 2017

Karakols historiska museum

Kinesiska moskén

Det brustna hjärtat