Drömmen om GR20 – att spänna bågen till bristningsgränsen

Drömmen om GR20 – att spänna bågen till bristningsgränsen

Drömmer du om att göra något speciellt? Jag pratade en gång med en amerikan som sa att hans dröm var att vandra PCT; Pacific Crest Trail från Mexiko till Kanada, en sträcka på cirka 428 mil. Mitt praktiska jag började genast fundera på genomförandet; en vandring på 5-6 månader… Hur går det till, med förvärvsarbete, boendekostnader och krukväxter i köksfönstret? Amerikanen medgav då motvilligt att det var själva idén om att gå PCT som var hans dröm. Så fungerar det inte för mig. En dröm är lika med ett mål, och det ska vara genomförbart. Det kan komma att krävas ansenliga ansträngningar, resurser och prioriteringar, men det ska vara möjligt, och att aldrig göra ett ärligt försök att uppnå sin dröm vore ett misslyckande.

Alltså gör jag bäst i att tänka mig för lite innan jag uttalar en dröm och ett mål, men ibland slinter tungan. ”Jag vill gå GR20 någon gång”. Efter att ha gått några dagsvandringar som tangerade den mytiska vandringsleden tvärs över Korsika, så fastnade denna tanke i mitt medvetande. Europas tuffaste vandringsled, men ändå; en vandringsled. Ett steg efter det andra… hur svårt kan det vara? Dottern nappade i ett tidigt skede; hon ville hänga på. Sonens intresse väcktes när jag berättade att Främlingslegionen använder leden som träningsbana, visserligen med dubbla dagsetapper och tung packning, men ändå. Coolt! Just den upplysningen borde kanske ha avskräckt mig, en medelålders statstjänsteman, ganska otränad och lite tung i gumpen.

Vandringen var på tal redan 2013, men andra resor kom i vägen. Den fanns ändå med i bakhuvudet hela tiden, och vid en googling hösten 2015 dök det upp franska rubriker som mig veterligen gått svenska nyheter förbi: ” Sju döda i rasolycka på GR20″. Olyckan hade skett i juni, då sju vandrare hade gett sig iväg trots varningar om oväder, och dragits med i ett skred i den mest ökända passagen på GR20: Cirque de la Solitude, en brant ”gryta” på 200 meter ner och 200 meter upp. Efter detta stängdes Cirque de la Solitude, och leden drogs om. Jag noterade: Ignorera inte vädervarningar.

I september 2017 skulle det då ske. Man blir ju inte yngre med åren! Vi bestämde oss för att gå norra delen, nio dagar av ledens fulla längd på sexton dagar, och den mest alpina delen. En tid av intensiva förberedelser startade (som dock inte innefattade intensiv träning). Inköp av vandringsstavar, lättviktstält, lättviktssovsäck och lättviktsliggunderlag. Vi bestämde oss för att tälta vid hyttorna, först på grund av varningar om snarkningar och trängsel, men senare kom vägglössen in som en stark motivator; på nätet angavs att flera av hyttorna hade problem med vägglöss. Den utmärkta boken ”Vandra på Korsika” av Ewa Hellström-Boström var utgiven före att leden drogs om, och jag kombinerade därför med Paddy Dillons ”Trekking- The GR20 Corsica” i ny upplaga. Jag gjorde egna torkade rätter och portionerade i påsar. Jag följde #GR20 på instagram, där jag såg bedårande vyer och läste små reseskildringar och jag tittade på youtubeklipp, mestadels med glada ungdomar med selfiesticks. Hur svårt kan det vara?

Nu vet jag. Väldigt svårt. GR20 är ingen vanlig vandringsled. Jag bedömer att på de etapper vi gick var högst 20 procent ”vanlig” vandring, där du kan gå utan att hela tiden se vart du sätter foten. På minst 20 procent av sträckan måste du ta till händerna genom att klättra, crawla på alla fyra, dra dig upp eller ner i kedjor eller helt enkelt hasa på byxbaken. Resterande 60 procent går du på sten, från rösen av gigantiska klippblock, lutande klipphällar, halvstora stenar till löst stenskravel, där varje felsteg kan innebära en vrickad fot eller värre än så. I den här terrängen ska du sedan uppåt i snitt nästan 900 meter per dag, och nedåt nästan lika mycket. Vid hyttorna väntar kalla duschar, torrdass av skiftande standard och utekök med sunkiga gasolkök. För mig som otränad statstjänsteman var vandringen otroligt kämpig, men strategin ”ett steg efter det andra” fungerade faktiskt; jag nådde målet varje dag.

Den känslan var värd mycket! Det var bedövande vackert, det var teamwork, det var en utmaning och ett äventyr. Det var en dröm som gick i uppfyllelse!

september 2017

dagsrapporter följer…

Vandringsled uppåt

Vandringsled på tvärs

Gourmet food in the making!

 

 

2017-10-01T20:27:58+00:00 1 Okt 2017|0 kommentarer

Lämna en kommentar