Så var jag då redo för mitt livs första fjällvandring, efter en resa med tåg via Stockholm, Boden och Gällivare, och buss sista sträckan till Ritsem. Jag har passerat polcirkeln, odlingsgränsen (en administrativ gräns) och på slutet även en skylt med texten ”Här slutar allmän väg”. Storslagna fjäll och brusande forsar; ett annat Sverige än det jag är van vid. Resan slutade vid Ritsem fjällstuga, där ett rum är bokat för natten. Vid kvällsmaten förhör jag mig om några av de andra gästernas planer och bedrifter. Några hade långvandrat på Padjelantaleden från Kvikkjokk, andra hade blivit avsläppta med helikopter vid Staloluokta och vandrat tillbaka, ett botanikergäng hade varit ute och inventerat fjällväxter och några tjejer hade traskat lite norrut på måfå efter karta, tagit sovmornar och badat i fjällsjöar i de senaste dagarnas värmebölja. Här finns allt från hardcorevandrare som tältat i Sarek i veckor, till nybörjare och stugboende som jag själv.

Utsikt över Áhkkámassivet, från Ritsem fjällstuga

Dag 1 Ritsem till Kisuris

Efter frukost och rumsstädning packar jag ihop ryggsäcken och traskar iväg till båtfärjan, med god tidsmarginal. M/S Storlule trafikerar sjön Akkajaure med några få turer per dag och med reservation för hård vind. Idag är det gråmulet och fjället Áhkká med sin högsta topp på 2015 meter över havet döljs i moln, men vinden är svag och båten tuffar på stadigt över sjön med sina åtta passagerare. Avstigningen sker vid Änonjálmme där Padjelantaleden börjar… eller slutar, för de som väntar på återresa. I STF:s beskrivning av vandringen Treparksmötet föreslår de att man ska gå två kilometer till Áhkkástugorna och sova en natt innan man fortsätter. Det har jag rationaliserat bort, min plan är att fortsätta ytterligare fjorton kilometer till Kisuris. Känns ju konstigt att stanna när man just kommit igång!

Vuojatädno forsar ut i Akkajaure

Några kilometer från Áhkkástugorna passerar jag den mäktiga brusande forsen Vuojatädno, på en hängbro med svaj i spannet. Den utgör gräns till Stora Sjöfallets nationalpark, i vilken jag vandrar den kommande milen. Ibland går leden på spång över våtmarker, några gånger genom lågväxt fjällbjörkskog. Det är en snäll vandring, visserligen med ojämn terräng på sina ställen men inga höjdskillnader att tala om. Snällheten till trots så frestar det på ändå, ovan som jag är vid ryggsäckens vikt på blygsamma nio kilo. Första gången jag går ner på knä på en spång för att fotografera blommor glömmer jag min förändrade tyngdpunkt, och är nära att tippa över och lägga mig raklång i blötan bredvid.

Det är inte bara blommor som intresserar mig, utan även bajs! Kan detta vara tjäder, orre eller ripa?

I slutet av dagen kommer jag till platsen som gett sitt namn till min vandring: Treparksmötet. Här strålar tre nationalparker samman: Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta. Det finns ingen fet guldstjärna (nationalparkernas symbol) som markerar skärningspunkten, bara tre informationsskyltar i rad för respektive park. Min närvaro i Sareks nationalpark är försumbar, men några enstaka meter ska jag nog räkna in runt eller mellan vattendragen med de tungvrickande namnen Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå. Sedan går leden in i Padjelanta nationalpark. Någonstans har jag läst att det endast är några kilometer från treparksmötet till Kisurisstugan, men uppe på branten står en skylt: bara sjuhundra meter kvar.

Tre parker, tre skyltar

Osäker på uttalet!

Jag anländer till stugan runt klockan fem på eftermiddagen, fem timmar efter start vid Änonjálmme. Kisurisstugorna är en av flera anläggningar i Padjelanta nationalpark som drivs av samerna, i den ekonomiska föreningen Badjelánnda Laponia Turism. Stugvärden bor i en egen stuga och kasserar in min betalning på femhundra kronor, då detta är det enda boende som jag inte förbokat. Huset för oss vandrare har sex rum, och vi är inte fler än att jag får ett fyrbäddsrum för mig själv. Väldigt fräscht med hög standard, om man räknar bort avsaknad av elektricitet och rinnande vatten. Här finns gasolkök, gasoldrivna värmeelement, vatten att hämta utanför i en slang från bäcken, och helt acceptabla utedass. Efter lite trevligt prat i storstugan och en portion nudlar med oliver och en deciliter rosévin så blir det tidigt sänggående. Det finns inget bättre sömnpiller än en redig ansträngning i friska luften!

Gasolelementet har avancerad tändningsanordning i höjd med golvlisten