Jag hade en plan.

Planen var att parkera i Hällekis, ta Kinnekulletåget söderut, kliva av vid Trolmen station och sedan gå tillbaka, en vandring på elva kilometer. På så sätt skulle vi få åka en bit av Sveriges vackraste tågsträcka enligt SJ:s omröstning, för att sedan vandra tillbaka i vårens vackraste tid.  Men Västtrafik hade andra planer. Enligt deras reseplanerar-app var flera avgångar inställda på grund av fordonsbrist, just denna vecka. Informationen uppdaterades efter hand och ersättningsbussar utlovades.

Vi åkte till Hällekis, tåget var inställt och ingen buss dök upp under den kvart vi väntade.

Stationen i Hällekis

Var är tåget?

En plan måste alltid innefatta en reservplan. Vi vände tillbaka några kilometer till Hellekis säteri, parkerade där och gjorde om vår tur till en rundtur. Den följde den orangemarkerade Kinnekulleleden till en början, och gick utmed Vänerns strandlinje. Vackert och dramatiskt, där kalkstensskivor stack ut som trampoliner eller hade kapsejsat ner i vattnet. Vi åt vår matsäck på stranden med utblick över Vänern, vars horisont flöt ihop med himlen. Efter några kilometers fortsatt vandring gick leden inåt igen, och passerade järnvägen. En flock hjortar drog förbi på håll och flera vinbergssnäckor rörde sig i sakta mak över vägen, fram till det gigantiska kalkstensbrottet.

Naturstudier: svampangripet träd

Vinbergssnäckan fastnar lättare på bild än hjortar

Kinnekulle stenbrott

Från stenbrottet gick vi ner i Munkängarnas naturreservat. Där växte ramslöken i enorma mängder, som en frodig matta skyddad av skyltar med hot om polisanmälan av den som plockar. Den var bara i knopp ännu, precis som förra året. Då besökte jag platsen två veckor tidigare, men i år var våren och därmed även ramslöken två veckor sen. Jag får leva på minnet från 2014, då jag red över ett Munkängarna i blom!

Vägkorsning i Munkängarna

Ramslök

Kinnekulleleden är utritad med streckat blått på kartan, men är markerad med orange i naturen

Tillbaka vid bilen bedömde vi att vi gått sju-åtta kilometer, vilket bekräftades av appen i telefonen. Det fanns tid att gå en runda till före lunch. Jag hade hört om Martorpsfallet, så dit fick det bli. Färden gick söderut, vi svängde åt sydost vid Västerplana kyrka och efter några kilometer fanns en liten parkering och skyltar i fallets riktning. Från vägen till fallet är det 1,4 kilometer, och här går man en bit på den drygt två mil långa Pilgrimsleden mellan Husaby och Forshem.

Ramslöken – släng er i väggen, för här var det bättre upp! Mängder av kraftiga lila orkidéer av arten Sankt Pers Nycklar, i det tunna jordlagret på de fuktiga ängarna. Efter att ha beundrat och fotograferat dem gick vi vidare, och bruset från fallet hördes mellan träden – efter det myckna regnandet var flödet rikligt. Ett så vackert och unikt vattenfall! Varken störst eller högst av de jag sett, men väldigt speciellt där det kastar sig ner i en smal klyfta mellan kalkstensblocken som slipats ner till vad som ser ut som en trave skivor. Vi beundrade fallet nedifrån och gick sedan upp på toppen. Där var vattendraget helt annorlunda, stillsamt ringlande över en våtäng i en pastoral idyll. Med samma väg tillbaka blev det en sammanlagd vandringssträcka på över milen, vilket var min ursprungliga plan. Molnen som omväxlande hopats och skingrats under dagen drog ihop sig till en skur, så fort vi satt oss i bilen för vår fortsatta resa för lunch i Lidköping.

Tåg på Kinnekulle? Kanske en annan gång.

Sankt Pers nycklar – Orchis mascula

Orkidéäng

Martorpsfallet

Ovan fallet

Slånet blommar

Österplana hed och vall – Ett av flera naturreservat på Kinnekulle

Länk till vandringsleder på Kinnekulle