Under min tre dagar långa utflykt till Stockholm har jag planerat att besöka två nationalparker: Tyresta och Ängsö, och ett världsarv: Drottningholm. Först ut är Tyresta.

Tyresta nationalpark ligger bara två mil från centrala Stockholm och är relativt ny, inrättad 1993 som nummer tjugotre av Sveriges numera trettio nationalparker. För att ta mig dit från just centrala Stockholm tar jag pendeltåget mot Nynäshamn, och byter i Handen till buss 834 mot Svartbäcken – Tyresta by. Voilà, framkörd till parkens entré! Här finns ett Naturum med kunnig personal, utställningar, informationsmaterial och försäljning av vandringskartor.

Jag fastnar för historien bakom nationalparken. Hur kommer det sig att ett naturområde med så pass centralt läge undgått exploatering? 1929 köptes skogen av Torsten Kreuger, som planerade en storskalig avverkning. Vänta nu, Torsten Kreuger -bror till Ivar Kreuger med kraschen- det var inte länge sedan jag hörde talas om honom? Jo, han var den som 1926 köpte in Blå Jungfrun och skänkte den till svenska staten för att inrättas som nationalpark. Torsten tog och Torsten gav! Tyresta räddades dock genom inköp av Stockholms stad som ville säkra tillgången till rekreationsområden, och blev med tiden naturreservat och senare nationalpark. Själva nationalparken är 2000 hektar, men den omges av ett naturreservat på ytterligare 2900 hektar, med mer brukad mark.

Jag har bestämt mig för att gå leden Sjöarna runt på 14 kilometer. Leden har ingen egen märkning, utan är en kombination av olika leder och sträckor: Barnvagnsslingan, Sörmlandsleden, österut till Stensjön och tillbaka mot Tyresta by. Känns tryggt att ha en karta att titta på. Barnvagnsslingan är som det låter väldigt lättgången, rent av en bred betongväg första biten in i skogen, vilket motsvarar mina fördomar om Stockholmsnatur. Men ganska snart tar den riktiga naturkänslan över, med vattendrag, mossa, ormbunkar och våtmarker. Först passerar jag den lilla Bylsjön, och sedan den större Årsjön. Vid Årsjön finns ett avgränsat område där det finns grillplatser och är tillåtet att tälta. Varken grilla eller tälta är aktuellt för mig, men jag blir grymt avundsjuk på några som badar. Varför har jag inte badkläder med? Jo, för jag trodde att det var skogstjärnar med dy och vass i området, inte sjöar med badvänliga klippor. Jag funderar på att bada i underkläderna, men beslutar att vänta till nästa sjö för att se om suget finns kvar.

En bit av barnvagnsslingan

Årsjön

Leden vänder österut på en soldränkt höjd förbi Årsjön, och sedan ner i en sval och lummig dalgång utmed Årsjöbäcken, förmodligen en av de unika sprickdalar som området är fyllt av. I de fuktiga partierna växer gott om orkideer; Jungfru Marie nycklar. Vandringen är verkligen omväxlande, över skogsmarkens stock, sten och rötter, men framförallt över otaliga klipphällar som slipats av inlandsisen. På en höjd ovanför Stensjön äter jag matsäck och känner efter – det värsta badsuget har gått över.

Efter Stensjön vänder jag västerut mot Tyresta by, och passerar ett av parkens mest speciella partier: brandområdet. Här rasade en stor skogsbrand år 1999, och växtligheten håller på att återhämta sig. Ja, skogsbränder är ju skrämmande och oönskade av människor, men egentligen en naturlig del av naturens kretslopp och gynnande eller rent av livsviktiga för vissa insekter och växter. Fortfarande syns sotiga stubbar och stockar, och stiliserade trädskelett ovanför den frodiga grönskan.

Större delen av leden har jag gått helt ensam, men ju närmare Tyresta by jag kommer, desto mer människor möter jag. Jag växlar några ord med en fransk tjej och frågar hur det kommer sig att hon semestrar i Sverige. ”Det är bättre väder här” säger hon. Så har det blivit. Hennes mamma hade rapporterat om 40 graders värme därhemma i Frankrike, i Tyresta är det 25 och fläktar skönt.

Leden går en bit i gränsen mellan nationalpark och naturreservat, och vänder sedan in mot Tyresta by, en liten ålderdomlig gårdssamling med bland annat parkförvaltningens hus, ett vandrarhem och en servering. Kaffe och glasstrut får avsluta min tur!

Sammanfattning

Jag var lite skeptisk utifrån tidigare erfarenheter av stadsnära natur och rekreationsområden, de brukar kännas överexploaterade för en landsbygdsfödd som jag. Här blev jag positivt överraskad! Häftig natur, vildmarkskänsla, en fin vandring och fullpepprat med orkidéer; alla ingredienser för en riktigt fin dag.