Det första jag hörde talas om Besseggen, för många år sedan, var berättelsen om några kvinnor som paralyserats av skräck på eggen. De kunde varken gå framåt eller bakåt, utan fick räddas av en man (naturligtvis!?) som talade lugnande och lotsade dem framåt. Under årens lopp har bilden och myten fyllts på. Norges mest populära och troligen vackraste vandring, men också andrahandshistorier om gråt, ångest och att vända om.

Jag drivs varken av dödslängtan eller överdriven tilltro till min fysiska kapacitet, men eftersom jag aldrig hört talas om några reella olycksfall så drog jag slutsatsen att vandringens största utmaning sitter i huvudet. Besseggen, here we come! Oro och svindel ska övervinnas, och vandringen blir en programpunkt på vår norgetur. Barnens norska släktingar tittar med förvåning och aningen misstro på oss: ”Skal dere gå Besseggen?” och förhör sig om lämpliga skodon och våra tidigare vandringserfarenheter. En säger lugnande: ”Ja, det er ingen skam å snu”. Vi är inte övertygade. Att behöva vända om skulle vara oerhört skämmigt.

Vandringen

Morgonbestyren sker under spänd tystnad i den lilla campingstugan. Var och en fixar matsäck och packar sin ryggsäck innan vi tar bilen några kilometer till parkeringen vid infarten till Gjendesheim; där parkeringsavgiften på cirka 150 kronor innefattar skyttelbuss in till turbåten. Solen skiner och vattnet i Gjende ligger klart och djupblått omgivet av branta berg och snöklädda toppar. Bara att njuta så länge det varar, väderprognosen säger regn vid lunchtid. Båtresan till Memurubu tar cirka tjugo minuter, och sedan väntar en lång tur tillbaka över bergskammen.

Vandringen börjar med en tuff stigning på runt femhundra höjdmeter, genom buskage av fjällbjörk och upp på höjden. Sonen gör några välvilliga försök att vänta in men suckar: ”det här kommer att ta tid”, och försvinner sedan i fjärran. Vi andra två knatar på, pustar men njuter ändå av den vidunderliga utsikten. Jag har hört talas om att det införts något som liknar det beryktade ”repet” på Vasaloppet; en skylt som säger att om du inte hunnit hit på två timmar bör du vända om, och ta båten tillbaka. Lättnaden är stor när vi når skylten, och har klarat av tiden med marginal.

Uppför, uppför

Sista bilden på sonen innan han försvann 🙂

Turen går vidare uppe på fjället, med de mest ljuvliga små blomster utmed stigen såsom isranunkel, krypljung och fjällsippa. Vinden tar i och regndroppar börjar falla så smått; jag tänker på det faktum att vi mitt i högsommaren letat upp en plats där temperaturen går under tio grader och snön ligger kvar. När vi hittar en plats med lä och regnet håller upp tar vi en fikapaus med kaffe och chokladbit. En bit fram ser vi en bergskam torna upp sig, med vandrare på… den beryktade eggen?

Isranunkel – Ranunculus glacialis

Fjällsippa – Dryas octopetala

Gjendes turkosa färg beror på lerhaltigt smältvatten som spolas ut i sjön

Ledmarkering

Eggen till höger

Ja, där är den. Självaste Besseggen. Halva vandringen är avklarad och skulle ånger och tvivel komma över en så föreslås man inte längre att vända om, utan möjligheten till en alternativ väg utmed sjön. Jag känner tillförsikt. Trots mina förhandsstudier så har jag haft bilden av ett smalt parti att balansera över, med stup på båda sidor. Så är det inte. Eggen är en brant bergskam att klättra uppför, visserligen med stup på flera hundra meter ner på sidorna, men ändå med flera meter tillgodo på varje sida. Bara att spänna fast gångstavarna på ryggan, stirra stint på berget och lämpliga avstamp och börja klättra! Det är riktigt jobbigt, men det känns stabilt och efter några etapper vågar jag titta lite på utsikten, över det mörkblåa Bessvattnet och den turkosgröna Gjende fyrahundra meter lägre ner. Till slut är vi förbi eggen och kan ta de klassiska fotona med den makalösa vyn. Hurra!

Eggen

Somliga fick skjuts

Efter ett tag vågade jag kika ut över sidorna

Min vandringskamrat var vid gott mod

Uppe på vandringens högsta punkt, Veslefjellet med 1743 meter över havet gör jag mitt klassiska misstag att tro att jag är nästan framme. Kvar är bara plan mark över fjället och sedan nerförsbacke. Oj, det är kämpigt! Krafterna är slut, det regnar iskall småspik, dimman rullar in och det är långt. Jättelångt. Vi går, och går, och går. Det är stenigt och kargt, som vore vi på månen. När det är fem kilometer kvar tänker jag på min vanliga promenadrunda hemmavid; detta klarar vi på en timme. Det tar två. Regnet har gjort stigen lerig och klipporna hala, så vi får kliva försiktigt. Men som alltid när man rör sig framåt, så kommer man så småningom till målet. Tillbaka till Gjendesheim, båten och skyttelbussen. I bilen väntar sonen, och han har väntat länge.

Sol- och badsemester är överskattat 😉

Äntligen neråt igen

I sjön Gjende ses båten som en liten prick

Sammanfattning

Kanske borde jag hålla fast vid och underhålla myten för att inte devalvera vår prestation, men själva eggen-biten var faktiskt enklare än vi föreställt oss. Jag hade ju sett framför mig balansgång över en smal egg med branta stup vid sidorna. Den som verkligen lider av höjdskräck och svindel gör nog ändå bäst i att undvika Besseggen.

Vandringen i sig var tuff. Terrängen är stenig och ojämn, likt Korsika som är vår måttstock för all vandring efter GR20, och vädret är ombytligt. Min slutsats är ändå att alla med någorlunda skaplig fysik kan genomföra vandringen, bara du har den rätta viljan, bra skor och kläder och viss vandrarerfarenhet för att förstå vad du ger sig in på. De officiella uppgifterna är att vandringen är 1,4 mil och höjdskillnaden 1100 meter, men min telefon-gps visade att jag gått 1,7 mil och det är en uppgift jag sett på andra ställen också. Det anges också att ”normaltiden” för vandringen är 6-8 timmar, men ingen av oss följde normalkurvan; sonen gick på 4,5 timmar och vi andra två på 9 timmar. Men vi gjorde det!