Tiotusenkronorsfrågan: Vad heter huvudstaden i Kirgizistan?

Ingen aning? Du är i gott sällskap. Innan jag bokade resan till Kirgizistan hade jag dålig koll på exakt var landet låg, och noll koll på vad huvudstaden hette. Inte ens när jag hörde stadens namn ringde det någon klocka. Mitt enda försvar är att på geografilektionerna under min skoltid ingick alla de där länderna med krångliga ”istan-namn” i Sovjetunionen, med Moskva som huvudstad.

Bishkek. Så är namnet, och nu vet jag hur det ser ut där. Bishkek kommer aldrig att vinna några skönhetstävlingar som stad, med sin sovjetarkitektur, sina nedslitna bostadshus, halvfärdiga byggen och vägarbeten. Ändå tyckte jag mycket om staden. På plussidan fanns många parker, trädplanteringar och alléer, som gav en välbehövlig skugga i den 35-gradiga värmen. Och trots att det var nedslitet så var det rent och snyggt på gator och torg, vilket är mer än man kan säga om många europeiska städer. Ytterligare plus var att prisläget var lågt, och att staden kändes fullkomligt trygg.

Ett självklart besöksmål i staden är Osh Bazaar; en gigantisk marknadslabyrint med allt man kan tänka sig, uppdelat i olika kvarter. Tygbutiker med siden och sammet, som hämtat ur Tusen och en natt, skor, kläder, hantverk, väskor, underkläder, sadlar, målarfärg och diverse suspekta kemikalier. Det finns också en stor saluhall med matvaror, till exempel torkade frukter och nötter, bröd, kryddor, meloner och pastanystan, allt till högst överkomliga priser. För en försynt svensk var det behagligt att kunna gå runt och titta, utan att bli tilltalad. Ville jag köpa något så var det jag som fick ta kontakt. De visade priset på en miniräknare, och prutade sedan ner det låga priset ytterligare utan att jag ens behövde öppna munnen. Den bästa marknad jag någonsin besökt!

Osh Bazaar

Stadens centrala punkt är det enorma torget Ala-Too, med en pampig staty av nationalhjälten Manas, som ersatt den tidigare Leninstatyn. Här ligger Historiska museet, som var stängt för reparation när jag var där, och en bit därifrån ligger regeringsbyggnaden som faktiskt heter Vita Huset på kirgiziska. Med vår unga tolk Aimaral som guide fick vi chansen att besöka universitetet, som också låg i närheten. Vi gjorde en beundransvärd insats som turister, var ute i sju-åtta timmar och traskade långa sträckor i värmen. Aimaral ville gärna visa upp stadens köpcentra Bishkek Park, GUM och TSUM (ryska kedjor), och med sina luftkonditioneringar och sittmöjligheter så utgjorde de faktiskt oaser i hettan, även om varuhus vanligtvis inte hör till mina favoritmål som turist.

Vita Huset

Hotellet vi bodde på två nätter; Soluxe Hotel var långt över förväntan, med en standard motsvarande ett ordinärt svenskt hotell, och en västerländskt anpassad frukost. Det var bara luftkonditioneringen som var ett lotteri, vi lyckades aldrig få igång den på vårt rum. Eftersom jag stannade en extra dag i Bishkek flyttade jag till ett vandrarhem den sista natten, Friends Guesthouse & Hostel, och det var en minst lika positiv överraskning. Ägaren Nurik och hans familj tog emot i sin lummiga innergård, som innehöll en jurta och stora sittmöbler; som fyrkantiga järnsängar med tak, mjuka mattor, kuddar och ett lågt bord i mitten, där man kunde sitta och prata med andra gäster på vandrarhemsvis. Jag hade lyxat till det med ett dubbelrum för mig själv, till priset av 150 kronor natten, och fick några timmars god sömn innan det var dags att åka till flygplatsen med taxin som Nurik ordnat.

Bishkek, kanske ses vi igen!?

juli 2017

PS. Fram till 1991 hette staden Frunze. Hade aldrig hört talas om det heller…